Sensommar, så ljuvlig och så vemodig. Barnfamiljerna har dragit tillbaks till stan, skolorna ha börjat och alla fotbollsträningar och kompisaktiviteter. Vi som dröjer oss kvar i sommarstugorna är såna där njutningsmänniskor i mor- och farföräldraålder som kan tillåta oss sova länge på morgonen, gå ned i badrock till bryggan och ta ett dopp i det nu kristallklara vattnet som inte längre tycks hotat av algblomning.
Att få vara i fred och suga på sommaren som på en karamell. Hur många somrar till? Jag minns tant Elsa, folkskollärarinnan på min barndoms sommarö som brukade klappa den varma klippan nedanför stugan sista dan på sommarlovet och hoppas på ett återseende även nästa sommar. En besvärjelse som höll i många fina pensionssomrar, men något hon aldrig vågade ta för givet. Jag förstår henne mer och mer ju äldre jag blir.
Ibland önskar jag mig tillbaka till den tid när ett sommarlov var ett sommarlov. Det inleddes när vi fyra barn och mor som var lärarinna, även hon, reste till landet med tåg och båt och buss (bil hade vi inte) en av de första dagarna i juni och avslutades när vi reste hem en av de sista dagarna i augusti. Däremellan var det en oändligt lång räcka dagar av bad och brännboll och limpsmörgåsar med Findus snabbkräm och nässlor och maneter som brändes och kilometerlång vandring till handelsboden och till bonden för att hämta mjölken. Säkert kändes det långtråkigt ibland men det har jag i så fall glömt.
Nu har alla bil – även vi. Sommarlovet tycks för barnfamiljerna vara en rad events – resor till Liseberg eller Skara sommarland, fotbollsläger, upplevelser. Vår generation är smittad av samma sak. Några dar i stan, några dar på landet, en utflykt dit, en sommarfest där, en resa till Skåne, släktmöte i Halland, ett seminarium som låter så kul att man bara inte kan avstå… Ja, det är mina egna val och jag kan faktiskt välja annorlunda. Så tro inte att jag klagar. Jag bara konstaterar att livsrytmen är annorlunda idag än på 40- och 50-talen när jag var barn.
Men nu har vi fått en ny familjemedlem som kanske rentav tvingar oss tillbaka till en lugnare, mer regelbunden livsstil. Hon heter Clio – döpt av oss efter historiens musa. Hon är 14 veckor gammal och har bott hos oss lite över en månad. Vi älskar henne redan, vår lilla vovve, född i en kennel i Enhörna. En liten ”softis” som rasen kallas. Hon stortrivs på landet, älskar att bada – lika mycket som jag. Är det någon som kan få oss att lägga om livsstil så lär det vara Clio som för oss innebär en milstolpe i vår egen historieskrivning.
Denna krönika publicerades i LT Södertälje den 25 augusti
måndag 31 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)