Södertälje kommun har startat en dialogportal. Jag fick reda på det när den kommunikationsansvarige i kommunen ringde mig och inbjöd mig att medverka. Där kan vi skriva artiklar och inlägg och kommentera varandras synpunkter. Själv inledde jag med en artikel om kulturlivet i Södertälje som fått både kommentarer och känsloyttringar. Läs den på denna adress: http://www.sodertalje.se/Kommun-demokrati/Politik-och-paverkan/Agora/Ami-Lonnroth/Jag-flyttade-till-en-kulturstad--vem-kanner-till-den-idag-/
Hoppas många fler går in på detta forum - som kallas agora, dvs latinska benämningen på torget. När kulturjournalistiken rustas ned behöver vi nya sätt att mötas.
torsdag 3 juni 2010
tisdag 25 maj 2010
Nya WendelAvisan är här
Läs om de tio teatersäsongerna på Hebbevillans teaterscen i WendelAvisan som just kommit med sitt 43:e nummer. När dagspressen sviker sitt kulturbevakande uppdrag så gör i varje fall inte denna tidning det, organ för Wendelas Vänner med Per Eric Mattsson som redaktör. Där kan man läsa flera artiklar om teater, bland annat om sommarens premiär - i år heter pjäsen Pappas pojk med Berit Carlberg som regissör. Skådespelar gör Mia Poppe, Niclas Strand, Per Ragnar och ytterligare fem teaterproffs, av vilka de flesta spelat på denna Södertäljescen förut. 30 juni är det premiär på scenen utanför Wendela Hebbs Hus - missa inte det!
Var får man då tag på WendelAvisan? Köp den i Wendela Hebbes Hus eller bli medlem. Läs om föreningen på www.wendelasvanner.se
Var får man då tag på WendelAvisan? Köp den i Wendela Hebbes Hus eller bli medlem. Läs om föreningen på www.wendelasvanner.se
lördag 22 maj 2010
Att hämta posten - eller ickeposten
Underbar häggdoftande pingstafton på Nabben, en del av Norra Svärdsö som i sin tur är en del av gamla Torö församling. Nu är Torö med vidhängande öar sen länge uppslukade av Nynäshamns kommun, Torö butik lyckades med knapp nöd överleva förra året och ännu ett år får vi ha kvar Tottnäs rökeri cirka en halvmil bort där vi brukar köpa fisk och grönsaker och jordgubbar på sommaren. Posten har meddelat att vi inte längre får några brev, i varje fall inte i vår nuvarande brevlåda. Vill vi ha en brevlåda ett bra stycke promenad hemifrån får vi ansöka om det. Jag som varje dag brukar gå till brevlådan för att hämta ickeposten! För i sanningens namn är det inte längre så många som meddelar sig med mig via snigelpost, i synnerhet inte på sommaren. Men den där härliga förväntan att kanske kanske någon har tänkt på mig så mycket att han eller oftast hon har tagit penna och papper pch skrivit några rader bara till mig - nej den illusionen är det nu dags att definitivt skrota. Bloggandets baksida så att säga. Annars är allt bra i den bästa av världar.
söndag 10 januari 2010
De apatiska flyktingbarnen
En av dem som kämpar med all sin kraft för att de apatiska barnen ska få stanna är Eva Wilks som jag lärde känna för några år sen och som imponerar med sitt engagemang. Hon har startat en Facebook-grupp som många borde vara med i. Så här skriver hon den 10 januari till oss som är med:
"Med förnyade krafter jobbar vi vidare med att hjälpa de apatiska barn som hotas av utvisning. Vad kan var och en göra? Ja, om du kan få bara en vän till att skriva under uppropet så blir vi starkare och kan utöva än mer påtryckning på politiker och Migrationsverk.
Jag ska i morgon få besked från Alliansen (genom Ulf Nilsson, fp) hur det går med utredningen om "synnerligen ömmande omständigheter" vem som gör den, när den är klar. Jag redovisar här på FB-sidan.
Kalle Larsson (som är med i denna FB-grupp) från de rödgröna ska ha ett möte med partiföreträdare och jag hoppas han redovisar för oss när det blir och vad som händer.
Dagen före jul fick en familj med två apatiska barn besked om att de ska utvisas och ärendet överlämnades till polisen. Beslutet grundades på ett tidigare beslut innan barnen blivit sjuka och ingen hänsyn har tagits till de fullständiga läkarintyg som lämnats in. Vad är det som händer i vårt land?
Tack för att ni finns, alla!
Eva Wilks"
Ja, vad är det som händer i vårt land? I höstas kom jag i kontakt med en person som engagerat sig för två asylsökande personer som lever i skräck för att bli utvisade, Ahlam och hennes son Matti från Bagdad. Nej, sonen är inte apatisk, men mordhotad, liksom hans mamma. Sen jag skrev en krönika i LT om dem den 3 november 2009 har inget på något sätt blivit bättre. Tvärtom. De lever nu gömda. Så här skrev jag då:
Maken mördades
Själv mordhotad
Nu utvisas Ahlam
Blodigt bombdåd i Bagdad – hur ofta har vi inte läst dessa alltmer kortfattade notiser om terrordåden i det förtvivlat pinade Irak. Bara senaste veckan har vi kunnat läsa om hundratals dödade och ännu fler skadade av kraftiga bilbomber i centrala Bagdad.
”Hemskt” säger vi och bläddrar vidare till sporten där mindre blodiga beskrivningar från sammanstötningar på världens arenor beskrivs.
Men hur är det för dem som verkligen är drabbade? Här i Södertälje bor ett antal personer, flyktingar från Irak som lyckats ta sig hit undan förföljelse och mordhot. Men för hur länge? Den ena efter den andra utvisas nu tillbaka till det blodiga helvete som de lyckats fly ifrån. En av dem är Ahlam, en kvinna född 1950 och hennes son Matti. Så här ser i korthet deras historia ut:
Ahlam är kristen, uppvuxen i Bagdad. Hon gifte sig med en man som var expert på lantmäteri och mineralforskning. Han var även diakon i syrianska kyrkan, vilket Ahlam tror var skälet till att han mördades i april 2005. Efter det blev Ahlam och sonen Matti utsatta för mordhot och utpressning i det shiamuslimska område där de bodde. De flydde då till en annan ort. Där utsattes sonen för ett kidnappningsförsök. Ahlam lyckades få iväg Matti till Sverige och utsattes efter det för fyra mordhot. Hon flyttade runt till olika väninnor. I april 2008 lyckades Ahlam själv ta sig till Sverige och har sedan dess utretts av Migrationsverkets asylprövningsenhet i Flen.
Nu har avslaget kommit: ”Migrationsverket konstaterar att efter att du mottagit ett sista telefonhot i oktober 2007 fram till att du lämnade Irak den 9 mars 2008 har du inte blivit utsatt för övergrepp eller någon form av våld”. Sedan kommer detta påstående: ”Det har inte heller framkommit att du innan denna period skulle ha blivit utsatt för övergrepp och våld.”
Så det där med mordhoten kan hon alltså glömma. Och att sonen utsattes för kidnappningsförsök! Och mordet på maken - en bagatell? Ytterligare en cynism i detta iskalla dokument: ”Migrationsverket finner att du uppger att du inte har något manligt nätverk i Irak. Dock har din sons asylansökan avslagits den 16 oktober 2008 av Migrationsverket varför du inte riskerar att vara utan manlig släkting vid ett återvändande till Irak.”
Enligt en av de Södertäljebor som nu engagerat sig i fallet har sonen Matti nu givit upp hoppet och vill bara dö – som sin pappa. Han ska nu utvisas ihop med sin mamma. Ahlam kämpar fortfarande med den kraft som mödrar kan mobilisera. Men hur länge? Själv skäms jag djupt över vårt lands flyktingpolitik!
"Med förnyade krafter jobbar vi vidare med att hjälpa de apatiska barn som hotas av utvisning. Vad kan var och en göra? Ja, om du kan få bara en vän till att skriva under uppropet så blir vi starkare och kan utöva än mer påtryckning på politiker och Migrationsverk.
Jag ska i morgon få besked från Alliansen (genom Ulf Nilsson, fp) hur det går med utredningen om "synnerligen ömmande omständigheter" vem som gör den, när den är klar. Jag redovisar här på FB-sidan.
Kalle Larsson (som är med i denna FB-grupp) från de rödgröna ska ha ett möte med partiföreträdare och jag hoppas han redovisar för oss när det blir och vad som händer.
Dagen före jul fick en familj med två apatiska barn besked om att de ska utvisas och ärendet överlämnades till polisen. Beslutet grundades på ett tidigare beslut innan barnen blivit sjuka och ingen hänsyn har tagits till de fullständiga läkarintyg som lämnats in. Vad är det som händer i vårt land?
Tack för att ni finns, alla!
Eva Wilks"
Ja, vad är det som händer i vårt land? I höstas kom jag i kontakt med en person som engagerat sig för två asylsökande personer som lever i skräck för att bli utvisade, Ahlam och hennes son Matti från Bagdad. Nej, sonen är inte apatisk, men mordhotad, liksom hans mamma. Sen jag skrev en krönika i LT om dem den 3 november 2009 har inget på något sätt blivit bättre. Tvärtom. De lever nu gömda. Så här skrev jag då:
Maken mördades
Själv mordhotad
Nu utvisas Ahlam
Blodigt bombdåd i Bagdad – hur ofta har vi inte läst dessa alltmer kortfattade notiser om terrordåden i det förtvivlat pinade Irak. Bara senaste veckan har vi kunnat läsa om hundratals dödade och ännu fler skadade av kraftiga bilbomber i centrala Bagdad.
”Hemskt” säger vi och bläddrar vidare till sporten där mindre blodiga beskrivningar från sammanstötningar på världens arenor beskrivs.
Men hur är det för dem som verkligen är drabbade? Här i Södertälje bor ett antal personer, flyktingar från Irak som lyckats ta sig hit undan förföljelse och mordhot. Men för hur länge? Den ena efter den andra utvisas nu tillbaka till det blodiga helvete som de lyckats fly ifrån. En av dem är Ahlam, en kvinna född 1950 och hennes son Matti. Så här ser i korthet deras historia ut:
Ahlam är kristen, uppvuxen i Bagdad. Hon gifte sig med en man som var expert på lantmäteri och mineralforskning. Han var även diakon i syrianska kyrkan, vilket Ahlam tror var skälet till att han mördades i april 2005. Efter det blev Ahlam och sonen Matti utsatta för mordhot och utpressning i det shiamuslimska område där de bodde. De flydde då till en annan ort. Där utsattes sonen för ett kidnappningsförsök. Ahlam lyckades få iväg Matti till Sverige och utsattes efter det för fyra mordhot. Hon flyttade runt till olika väninnor. I april 2008 lyckades Ahlam själv ta sig till Sverige och har sedan dess utretts av Migrationsverkets asylprövningsenhet i Flen.
Nu har avslaget kommit: ”Migrationsverket konstaterar att efter att du mottagit ett sista telefonhot i oktober 2007 fram till att du lämnade Irak den 9 mars 2008 har du inte blivit utsatt för övergrepp eller någon form av våld”. Sedan kommer detta påstående: ”Det har inte heller framkommit att du innan denna period skulle ha blivit utsatt för övergrepp och våld.”
Så det där med mordhoten kan hon alltså glömma. Och att sonen utsattes för kidnappningsförsök! Och mordet på maken - en bagatell? Ytterligare en cynism i detta iskalla dokument: ”Migrationsverket finner att du uppger att du inte har något manligt nätverk i Irak. Dock har din sons asylansökan avslagits den 16 oktober 2008 av Migrationsverket varför du inte riskerar att vara utan manlig släkting vid ett återvändande till Irak.”
Enligt en av de Södertäljebor som nu engagerat sig i fallet har sonen Matti nu givit upp hoppet och vill bara dö – som sin pappa. Han ska nu utvisas ihop med sin mamma. Ahlam kämpar fortfarande med den kraft som mödrar kan mobilisera. Men hur länge? Själv skäms jag djupt över vårt lands flyktingpolitik!
lördag 9 januari 2010
50-talsnostalgi
För en stund sen hittade jag på nätet ett klipp ur Allt i Hemmet från 1959 som någon lagt ut på sin blogg. Min sedermera chef på Svenska Dagbladets Idagsida, Marianne Fredriksson,intervjuar där Lena Larsson, den legendariska formgivaren om Ericofonens för- och nackdelar. Vem minns den? Och vem minns de två häftiga kvinnorna, nu döda sedan några år? Här är en länk till bloggen:
http://femtiotalsjakten.blogg.se/2009/february/halla-dar-jag-ringer-om-ericofonen.html?_tmp=a1cac59303dea2d6ff936e89448b92b23a8f0b41
http://femtiotalsjakten.blogg.se/2009/february/halla-dar-jag-ringer-om-ericofonen.html?_tmp=a1cac59303dea2d6ff936e89448b92b23a8f0b41
torsdag 7 januari 2010
Resignation -- nej tack
Idag fick jag en efterlängtad bok mig tillsänd, jag hämtade den hos ombudet, Robins tobakshörna i mitt eget kvarter. Där får jag alltid en trevlig pratstund med innehavarinnan som förhör sig om mina barn och barnbarn och om "våra döttrar i Afrika", de två tanzaniska flickor som min man och jag stödjer genom att betala deras skolgång. Betalningen sker via Western Union just hos Robins tobakshörna som därigenom får en bra inblick i vad deras kunder lägger pengar på. När frågade någonsin tjejerna på Ica, där numera postärenden sköts, hur det står till med mina närmaste? Och hur pengamottagarna har det? Jag gillar nyfikenheten/deltagandet.
Alltnog, boken som jag länge försökt få tag på har varit slut på förlaget men nu kom den: "Nu svänger sig sommaren kring sin axel", en bok om åldrande av Merete Mazzarella. Jag känner igen en del från föredraget som hon höll i Wendela Hebbes Hus den 8 november. Nu återupplivar jag både beska och upplivande sanningar om hur det är att bli gammal. Den här dikten av Solveig von Schoultz ur hennes sista diktsamling Molnskuggan (1996) gör mig speciellt uppmuntrad. Det är nitton år tills jag är i samma ålder som hon var när hon skrev den:
Jag kan inte tåla ordet vemod.
Jag vill sticka gaffeln i det
slänga det i slasken.
Det luktar vissna syrener
solnedgång och tårar
nåt har gått tillspillo
nån har givit upp.
Vemodet står stilla.
Det finns ord som rör sig.
Det finns Nej.
Den skrev Solveig von Schoultz när hon var 89 år!
Alltnog, boken som jag länge försökt få tag på har varit slut på förlaget men nu kom den: "Nu svänger sig sommaren kring sin axel", en bok om åldrande av Merete Mazzarella. Jag känner igen en del från föredraget som hon höll i Wendela Hebbes Hus den 8 november. Nu återupplivar jag både beska och upplivande sanningar om hur det är att bli gammal. Den här dikten av Solveig von Schoultz ur hennes sista diktsamling Molnskuggan (1996) gör mig speciellt uppmuntrad. Det är nitton år tills jag är i samma ålder som hon var när hon skrev den:
Jag kan inte tåla ordet vemod.
Jag vill sticka gaffeln i det
slänga det i slasken.
Det luktar vissna syrener
solnedgång och tårar
nåt har gått tillspillo
nån har givit upp.
Vemodet står stilla.
Det finns ord som rör sig.
Det finns Nej.
Den skrev Solveig von Schoultz när hon var 89 år!
tisdag 5 januari 2010
Nu har de kommit och åkt
Just nu sitter Valle och Teo på tåget till Göteborg. Där möts de av Britt-Marie. Valle är min son, 40 år. Teo som fyller 2 år om en månad är hans son ihop med Mattias, Britt-Marie och Cilla. De kom dan efter nyårsdan, då var Mattias också med men måste åka hem tidigare. Vad härligt det är med barnbarnsbesök och vad snabbt det går - samtidigt som det går långsamt, sånt som att palta på alla vinterkläder och få på vantar på ännu inte tvååriga barnahänder. Teo verkar helt orädd för vovven Clio fastän hon då och då snor hans leksaker. Det är ordning och reda med Teo, var sak på sin plats. Man måste ordna sitt universum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
