I går, söndagen den 13 september delade vi i den litterära föreningen Wendelas Vänner för andra gången ut Wendelapriset. Eftersom det var en överraskning vilka pristagarna skulle vara höll jag i mitt anförande som prisutdelare publiken på halster en stund innan det klassiska avslöjandet gjordes. Så här sa jag:
Är socialreportaget ett passerat kapitel i svensk press eller förekommer det, men i andra former? Så frågade vi oss i kulturföreningen Wendelas Vänner som en gång bildades för att rädda det hus i Södertälje där Wendela Hebbe, Sveriges första kontraktsanställda kvinnliga journalist, bodde i tjugofem somrar på 1800-talet. Det var Wendela Hebbe som introducerade socialreportaget i Aftonbladet i mitten på 1800-talet.
För att få svar på det instiftade vi i föreningen Wendelapriset för bästa socialreportage som nu delas ut för andra året i följd. Juryn har i år liksom förra året bestått av Ami Lönnroth (sammankallande), Mustafa Can, Sven Erik Rönnby, Kerstin Vinterhed och Margareta Stål.
Vad är då ett socialreportage?
Enligt journalistikforskaren Britt Hultén i boken ”Förändra verkligheten! Det sociala reportaget från Zola till Zaremba” (Ordfronts förlag, 1995) karakteriseras ett socialreportage av bland annat följande:
-- Reportern blir en handgriplig följeslagare och guide i nödens miljöer.
-- Den vanligaste formen genom decennierna är en blandning av miljöbeskrivning, scenisk framställning, direkta anföringar och i någon mån också en reporter som reflekterar och värderar.
-- Ett bra reportage berör. Det finns en röst i texten som talar till läsaren och som låter trovärdig och angelägen.
Det stämde på Wendela Hebbe som under en period på 1840-talet kom att ägna det mesta av sin kraft åt realistiska skildringar av fattiga människors öden.
Vi tycker också det stämmer på de reportage som vi nu utsett till vinnare av 2009 års Wendelapris. Av 38 nominerade reportage valde juryn i en första omgång ut sju för fördjupad diskussion. Ur dessa valde vi slutligen de två som får årets Wendelapris. Valet var inte svårt. Det är en enig jurys beslut jag nu ska meddela:
Och pristagarna är…
Wendelapriset 2009 för bästa socialreportage i bokform går till Katia Wagner för hennes bok ”Alexandramannen” (Weinco förlag 2008/ Atlas pocket 2009) , en samvetsgrann och metodisk genomgång av en tidstypisk företeelse, den fram till våren 2009 största nätsexhärvan i Sverige, ett lysande reportage om något vuxenvärlden vet alldeles för lite om. En gedigen journalistisk insats av stort värde .
Wendelapriset för bästa socialreportage i tryckt press går till Elin Ekselius för hennes reportage ”Ett hus – två världar” i tidskriften RE:PUBLIC SERVICE nr 11/2008. Ett intelligent och journalistiskt skickligt reportage från ett höghus i Björkhagen som delats på mitten – invandrare därnere, svenskar däruppe. Den journalistiska metoden är konkret och enkel. Vackert tänkta visioner ställs mot konkret verklighet.
Wendelajuryns hedersomnämnande till Ingrid Carlberg för boken ”Pillret” (Norstedts förlag), en oerhört välskriven reportagebok som blottlägger spelet kring marknadsföringen av lönsamma läkemedel samtidigt som den visar kampen mellan två riktningar, "piller och prat", i psykiatrin. En bok som är lysande i sin research, sin historiska exposé, sitt språk och sitt engagemang.
Låt mig nu ta de lite längre varianterna av juryomdömena. De säger också mer om vad dessa reportage handlar om: Det ni fick höra nyss var den del av motiveringarna som fick plats på diplomen:
Wendelapriset 2009 för bästa socialreportage i bokform går till Katia Wagner för hennes bok ”Alexandramannen” (Weinco förlag/Atlas pocket) , en samvetsgrann och metodisk genomgång av en tidstypisk företeelse, nämligen den fram till våren 2009 största nätsexhärvan i Sverige. Vilsna ungdomar – i det här fallet tjejer i tonåren – ger sig ut på nätet till hemsidor som Lunarstorm eller Snuttis. I brist på andra vuxna samtalspartners kommer flickorna emellanåt där i konversation med samvetslösa individer, som bara är ute efter sex i olika varianter. Den obegränsade friheten ute på nätet är i själva verket också en frihet till förtryck av svaga individer. Enligt Katia Wagner har generationsklyftan aldrig varit så stor, och även om detta nog kan ifrågasättas, vet många föräldrar, skolfolk och poliser alldeles för litet om hur laglöst och moralupplöst det kan gå till på nätet. Värdet av boken höjs av att huvudpersonen i nätsexhärvan, Alexandramannen, svarar på en mängd frågor om sitt beteende. Ett lysande reportage. En gedigen journalistisk insats av stort värde .
Wendelapriset för bästa socialreportage i tryckt press går till Elin Ekselius för hennes reportage ”Ett hus – två världar” i tidskriften RE:PUBLIC SERVICE nr 11/2008. Ett intelligent och journalistiskt skickligt reportage från ett höghus i Björkhagen som delats på mitten – invandrare därnere, svenskar däruppe. Samtidigt som det utgör en kritisk granskning av svensk bostadspolitik och svenskt flyktingmottagande ger det också nedslag i olika familjers liv och vardagstillvaro utan att fördenskull ge några klichébilder av vare sig utsatta flyktingar eller välbärgade svenskar. Den journalistiska metoden är konkret och enkel. Vackert tänkta visioner ställs mot konkret verklighet. Elin Ekselius sammanfattar: ”Bara den som läser dåtidens skrifter noggrant kommer att upptäcka att folkhemsarkitekterna faktiskt planerade för segregationen. Den gemenskap de såg framför sig hade tydliga begränsningar”. I hennes reportage gestaltas följderna av dessa begränsningar på ett mycket tankeväckande sätt.
Reportageboken är tillbaka
Det kunde vi konstatera redan förra året när vi för första gången delade ut Wendelapriset. Det större priset gick då till boken ”Sjukt billigt” om kinesiska stenarbetares gräsliga livsvillkor av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong. (Norstedts 2007). Att reportageboken lever besannas också i år med råge när vi med ett pris respektive ett hedersomnämnande uppmärksammar två lysande reportageböcker.
Det tycks vara tunnsått med verkligt gedigna socialreportage i det som kallas main stream media, de stora dagstidningarna. Och de mindre dagstidningarna lär sakna resurser för detta. Men ett dagstidningsreportage från en landsortstidning tog sig ändå till finalen, en väldokumenterad reportageserie i Norrköpings Tidningar om missbruksvården. Däremot finns det en rad intressanta socialreportage i tidskrifter: I konkurrens med en reportageserie från Etiopien i Amelia Adamos M Magasin och två reportage i tidskriften Socialpolitik från Malmö och Ghana vann Elin Ekselius med sitt reportage ”Ett hus – två världar” i tidskriften Re:Public Service där hon var chefredaktör när reportaget publicerades. Det slitna ordet ”klockrent” skulle kunna användas om hennes sätt att gestalta segregationen i 2000-talets Sverige.
Vi är glada om vi med vårt pris kan stimulera till fortsatta goda socialreportage i en tid och en värld som kan behöva många följeslagare i nödens miljöer.
Foto: Alarik von Hofsten
