Tack mödrar, det gjorde ni bra!

Historisk – jag börjar inse att jag själv kan beskrivas så. Inte för att jag ändrat världen särskilt mycket under de 69 år jag levat utan för att världen ändrat sig – och mig. Många av de förändringar som varit till nytta för mig hade inte skett utan tidigare generationers engagerade kvinnor i kvinnorörelsen och i politiken. Om det påminns jag i en utmärkt pedagogisk folder framställd till jubileumsåret ”150 år med kvinnors tidskrifter ” som firas med seminarier och andra evenemang detta år, på initiativ av Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier. Anita Widén och Ingegerd Ekstam är upphovskvinnorna till den. Läs mer och beställ på www.fredikabremer.net

Det är 150 år sen Tidskrift för Hemmet började ges ut, Sveriges första kvinnotidskrift som senare kom att döpas om till Hertha efter Fredrika Bremers roman med samma namn - den kom ut 1856. Den tidiga kvinnorörelsen började formera sig. Här är några viktiga milstolpar under 1800-talets andra hälft och 1900-talets fyra första decennier innan jag själv gjorde entré:
1859 Tidskrift för Hemmet startas av Sophie Adlersparre
1863 Ogift kvinna blir automatiskt myndig vid 25 års ålder, fem år tidigare infördes reformen till hälften - då krävdes domslut i varje enskilt fall
1870 Kvinnor får rätt att studera medicin och att avlägga studentexamen
1873 Första kvinnliga universitetsstudenten. Kvinnor får avlägga akademisk examen, dock inte i juridik eller teologi. Samma år bildas föreningen för gift kvinnas äganderätt
1884 Myndighetsåldern för ogift kvinna sänks till 21 år. Fredrika-Bremer-Förbundet bildas. Första riksdagsdebatten hålls om kvinnlig rösträtt
1896 Ellen Key ger ut ”Missbrukad kvinnokraft”
1919 Rösträtt för kvinnor införs
1921 Gift kvinna blir myndig. Kvinnor får både rösta och kandidera i riksdagsvalet
1923 Behörighetslagen öppnar för kvinnor i statlig tjänst
1927 Statliga läroverk öppnas för kvinnor
1937 Lagen mot preventivmedel, införd 1910, upphävs
1939 Förbud mot att avskeda kvinnor från statlig tjänst vid giftermål, barnsbörd etc

Alla dessa förändringar för kvinnors frigörelse hade alltså skapat en något rättvisare samhälle när jag föddes i februari 1940. En del av dem har jag i min familj hört mer om än andra. Kvinnors rätt att studera medicin utnyttjade t ex min mormor på 1890-talet i Lund. Hon tog en med kand innan hon gifte sig och flyttade till Landskrona med min morfar med vilken hon sedan fick tio barn. Hennes titel blev borgmästarinna, kunde ha blivit doktor. När senare min mor tog studenten 1926, var hon en av få kvinnliga elever på gymnasiet i Landskrona. Det var ett kommunalt gymnasium, de statliga läroverken öppnade sina portar för flickor först ett år senare.
Fram till ett år innan jag föddes kunde som synes kvinnor få sparken när de förlovade sig, gifte sig eller födde barn. Några viktiga milstolpar som kommit under min egen livstid noterar jag:
1944 Homosexualitet avkriminaliseras
1947 Karin Koch blir första kvinnan i regeringen
1948 Allmänna barnbidrag införs
1954 Ulla Lindström blir vår första jämställdhetsminister (men det begreppet fanns ännu inte)
1958 Kvinnor får prästvigas
1960 Likalönsprincipen införs, dvs lika lön för lika arbete oavsett kön. Det var samma år som jag själv tog studenten vid Flickläroverket i Göteborg, ett av de statliga läroverken för flickor som var en direkt följd av lagen 1927
1961 Eva Moberg publicerar ”Kvinnans villkorliga frigivning”, ett inlägg i idédebatten som blir starten för könsrollsdebatten och den nya kvinnorörelsen. Det är i det debattinlägget som begreppet jämställdhet lanseras som ett ord för lika rättigheter mellan kvinnor och män (till skillnad från jämlikhet som handlar om att utjämna klasskillnader)
1964 P-piller introduceras
1965 Våldtäkt inom äktenskapet blir straffbart
1970 Grupp 8 bildas. Jämställdhet blir ett mål i läroplanen
1974 Särbeskattning införs. Detta har avgörande betydelse för gifta kvinnor som nu kan ta jobb utan att inkomsten äts upp i sambeskattning. En början till att avveckla fenomenet hemmafruar. Föräldraförsäkring kan delas lika, dvs pappaledighet blir möjlig, ett internationellt uppmärksammat fenomen
1975 Fri abort t o m 18:e graviditetsveckan
1979 Lag om jämställdhet i arbetslivet. JämO = Jämställdhetsombudsman inrättas som övervakande myndighet
1982 Kvinnomisshandel under allmänt åtal
1983 Alla yrken, även försvaret, öppna för kvinnor
1986 Första kvinnliga partiledaren, Karin Söder (c)
1994 Varannan damernas på s-valsedlar, registrerat partnerskap för homosexuella
1999 Förbud mot köp av sexuella tjänster
2003 Homosexuella par får prövas som adoptivföräldrar
2009 Diskrimineringslagen ersätter jämställdhetslagen, DO (Diskrimineringsombudmannen) tar över efter så väl JämO som HomO som fler ombudsmannainstitutioner

Att vilja se

Den 14 maj hade Agneta Pleijel en debattartikel i Svenska Dagbladets kulturdel som är det mest tankeväckande jag läst på länge. Inte anklagande men rannsakande på ett sätt som gör att man bär den med sig. Ett kort citat: "Vilket språk är landsförvisat? Medkänslans."
Läs hela artikeln på SvD:s webb: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2889851.svd

Vart tog flickläroverket vägen?

13 maj - på dagen 49 år sen jag tog studenten på Flickläroverket i Göteborg. Vart tog tiden vägen? Och Flickläroverket? Jo det är numera musikhögskola och heter Artisten (se bilden). Ligger mellan Götaplatsen och Näckrosdammen , nära till Stadsteatern och Konstmuseet med sina sju "gäspningar" och med Poseidon framför och till det fina konserthuset, Nils Einar Erikssons skapelse med underbar akustik. Där avlyssnade jag många konserter i min ungdom i sällskap med min musikälskande mor. Sedan jag tog studenten har också Stadsbiblioteket flyttat till Götaplatsen. Tidigare hette det Dicksonska folkbiblioteket, efter den invandrade mecenatfamiljen Dickson, och låg på Södra Allégatan nära Järntorget. Där var min far, Nils Genell, chef från 1932 fram till sin död 1955. Numera är det allaktivitetshus för pensionärer. Se vilken underbar jugendbyggnad det är på bilden nedan!

Detta var en gång Dicksonska biblioteket i Göteborg

James Roberts Dickson donerade pengar till biblioteket på villkor att "...biblioteket ska vara tillgängligt för hvarje ordentlig person, utan afseende å stånd eller förmögenhetsvillkor, som önskar deraf sig begagna, samt att, då dess inrättande egentligen afsett arbetareklassens och de mindre bemedlades nytta och nöje, ingen afgift, vare sig för läsning på stället eller för böckers utlånande, får under någon förevändning affordras, utan skall bibliotekets begagnande vara afgiftsfritt."

Måndag morgon

Det är måndag morgon - och mitt huvud känns så tungt? Minns ni Povels Gräsänkling blues? Måndag morgon för mig borde kunna vara en dag av njutning - jag får ligga kvar i sängen och läsa tidningar (DN, SvD och LT) och känna att jag, pensionerad sedan flera år, har rätt till det. Men inuti mig mal en liten röst som säger: "Varför är du inte i skolan? Nu blir det försen ankomst igen. Och du vet vad det leder till, B i ordning!" Försen ankomst var länge mitt trauma i livet - minns några år när jag jobbade på det stora förlaget på Sveavägen och man förväntades vara på plats kl 8:15. Jag kom med tunnelbanan från Hässelby till Rådmansgatans T-banestation men sällan i tid - skulle dessförinnan lämna barn på dagis och de var inte alltid så glada att bli lämnade. Så ofta kom jag iväg försent, smög mig sen runt knuten till riktiga ingången på Sveavägen 53, tog varuhissen upp, tassade förbi Allt om Mats redaktion där morgonmöte pågick och slank in i mitt rum när klockan närmade sig 9. Jag tror det var många som genomskådade mig.
Efter mina traumatiska tre år på Veckans Affärer där jag var föga ekonomikunnig reporter (det fanns fler orsaker till mina trauman) kom jag att gå i terapi och fick då den förlösande förklaringen till min vana att komma försent. Det var min protest mot vuxenvärlden, menade terapeuten. I övrigt hade jag varit en ganska exemplarisk flicka. Sen dess har jag aldrig kommit försent.
Det hindrar inte att jag vaknar på måndagmorgnarna med en obehagskänsla inuti mig: Nu kommer du försent igen!

Vi som gillar Södertälje

Idag har LT en artikel om ett bra initiativ. Robert Ivic, blivande anestesisjuksköterska, har startat en grupp på Facebook för oss som gillar Södertälje, som inte förnekar stans problem men som vill göra stan fortsatt bra och ännu bättre. Jättebra initiativ. Den som är med på Facebook hittar den på denna adress: http://www.facebook.com/group.php?gid=47727309082

Varför bo i Södertälje?

Bo i Södertälje - Varför det? Här är svaret
KRÖNIKA (LT 11 mars 2009) "Är det konstigt att bo i Södertälje därför att det finns många invandrare här? Eller är det en stad som fläckats därför att det finns många invandrarfientliga?"

”Varifrån i landet kommer du?” Den frågan får jag inte så sällan. Mina skorrande r gör människor nyfikna. ”Göteborg”, svarar jag men tillägger när jag ser förvånade miner att far var från Sjöbo och mor från Landskrona.
Oj, Sjöbo och Landskrona! Det låter inte riktigt bra, förstår jag. Sjöbo! Som gav den svenska rasismen ett ansikte redan på 80-talet när kommunledningen utlyste folkomröstning om flyktingmottagandet. Sjöbo som sa nej till flyktingar. Kommunens starke man, Sven Olle Olsson, uteslöts då ur centerpartiet men startade ett eget, Sjöbopartiet.
Och så Landskrona, min barndoms sommarparadis, som nu också profilerat sig som ytterligare en invandrarfientlighetens hemvist med många främlingsfientliga politiker. Hur kan nån vilja bo där? Att far och mor som föddes för över hundra år sen bodde där långt innan invandringen satte deras hemorter på kartan blir liksom mindre intressant. Om jag sen efter det får frågan var jag bor numera och jag svarar ”Södertälje” så händer det att samtalet tar tvärt slut eller ger den förvånade följdfrågan: ”Varför det?”
Ja, det är tydligt, att med denna enkla logik blir hela orter liksom smittade och därmed alla de som bor där. I Södertälje ägnar vi oss numera åt att bränna ned livsmedelshallar, det ”vet” ju alla människor. Och även om jag personligen inte varit där och tuttat på bland chipspåsarna så bor jag i varje fall i samma stad som den eller de som gjort det.
Ja, det är beklämmande med denna guilt by association som vi känner så väl från många andra sammanhang. Dessutom kan det vara ganska grumliga tankekedjor som utlöses. Är det konstigt att bo i Södertälje därför att det finns många invandrare här? Eller är det en stad som fläckats därför att det finns många invandrarfientliga?
Läser man bloggar och kommentarer på nätet, t ex en del som under pseudonym kommenterar artiklar i denna tidnings nätupplaga, får man ibland känslan av att det är det första alternativet som gäller. Ett intensivt letande efter syndabockar – gärna bland dem som inte är födda här.
Vad vi borde göra, alla vi Södertäljebor, vare sig vi är infödda, invandrade eller inflyttade, är att tillsammans tala om allt det som är bra med denna stad. Och det är det mesta – storleken på stan, naturen in på knuten, servicen, de engagerade kommunpolitikerna, arbetsplatserna, ja t o m sjukhuset – även om dess rykte fläckats av några vårdanställdas rasistiska attityder. Att många blir så upprörda över det tyder ju just på att vi inte vill vara med om sådant! Inte i Södertälje. Och ingen annanstans heller!

Vänortsbesök

Idag var vi, min man Per Eric och jag, bjudna till ordföranden i Föreningen Norden i Södertälje, Stig Thörn och hans fru Gunilla för att tillsammans med några hängivna nordister här i stan träffa Stigs Nordenkollega Birgit från Struer som är vår danska vänort. Jag får väl räknas som medföljande eftersom jag själv, till skillnad från Per Eric, inte varit aktiv just i det nordiska sammanhanget, men väl i andra. Vad trevligt vi hade, många glada minnen dök upp från tidigare möten här och i Struer och i vår norska vänort Sarpsborg. Men där, i Sarpsborg, finns inte en aktiv förening längre och här i Södertälje är det en rätt liten skara som numera tror på det nordiska samspelet. Birgit var här för att delta i Södertäljes Europadagar, som det heter numera, och ingen från vår lokala förening var ens inbjuden. Det tycker jag var dåligt! I Struer däremot satsar kommunen ekonomiskt på föreningen som har över 200 medlemmar och stor verksamhet. Flera i den danska delegationen reste på Struer kommuns bekostnad eftersom Södertälje kommun tydligen hade en begränsad budget för denna vänortsträff.

Man frågar sig om den här sortens utbyte bara är en administrativ angelägenhet för kommunala tjänstemän. I så fall har man helt missat folkrörelse- och gräsrotsperspektivet. Vänortstanken är något som uppstod just i det ideella Nordensamarbetet redan 1939 men kom igång på allvar först efter andra världskriget. Men sen blommade det länge. Vore det inte dags för kommunen att inse vilken värdefull tradition som förvaltas av Stig Thörn och stans övriga aktiva nordister?

Machokulturen tillåts löpa amok

Så här skrev Ami i sin krönika i Länstidningen den 21 april
Machokulturen tillåts löpa amok
På dessa platser våldtogs unga tjejer – så löd rubriken på LT:s reportage den 11 april om det just nu uppmärksammade våldtäktsfallet i Södertälje som ledde till rättegång mot fyra unga män. Fyra dagar senare får vi veta att ord står mot ord. ”Hon var med på det” säger männen om den 16-åriga flickan. I en annan rättegång ställdes tre av männen till svars för gruppvåldtäkt på en tolvåring i en lägenhet i Ronna.
Ja, det är vidriga brott och nog har man svårt att tro på de anklagades oskuld. Inte är det märkligt att upprördheten är stor bland både LT:s läsare och människor bosatta runt om i landet som lärt sig förknippa Södertälje med gruppvåldtäkter och gängkriminalitet.
Det som förvånar mig är att ingen djupare analys görs av sambanden mellan de olika fenomen som sätter en stad som Södertälje på kartan. Tydligt ser jag det en dag när jag i Dagens Nyheter (15 april) läser två artiklar på samma sida. Den ena har rubriken ”Hederskultur pressar en av tio tonårsflickor” och berättar om en undersökning som Stockholms stad låtit göra och som visar att 10 procent av Stockholms 15-åriga flickor kontrolleras hårt av sina föräldrar och att 23 procent har krav på sig att vara oskuld när de gifter sig. Säkerligen skulle en undersökning bland Södertäljes grundskolenior visa liknande siffror. Den andra artikeln handlar just om rättegången mot de unga män som står åtalade för flera gruppvåldtäkter i Södertälje.
Är det så märkligt om föräldrar med utländsk bakgrund som chockats av mötet med det frigjorda Sverige är rädda för att släppa sina unga flickor till vargarna? Det borde vara en ganska logisk slutledning. Men opinionsbildningen går liksom i två spår. I det ena är man upprörd över våldtäkterna, i det andra spåret råder lika entydigt upprördhet över att unga flickors frihet beskärs.
Visst kan man se att det handlar om förtryck av unga flickor i båda fallen – pappans, brödernas och de manliga släktingarnas orimliga förtryck av unga tjejer eller unga samvetslösa mäns machoattityder därute som leder till gruppvåldtäkter. I grunden handlar båda sorternas förtryck om en machokultur som tillåts löpa amok.
Det talas ofta om ungdomsvåld i medierna. Det berättas till exempel om att det är ”ungdomar” som trakasserar familjen Moor i Hovsjö. Min undran är: Hur många av dessa ungdomar är flickor? Och om det är uteslutande pojkar – varför säger man inte det? Och tar itu med en problematisk mansroll som ligger till grund för såväl hederskultur som gruppvåldtäkter och personförföljelse!