Måndag morgon

Det är måndag morgon - och mitt huvud känns så tungt? Minns ni Povels Gräsänkling blues? Måndag morgon för mig borde kunna vara en dag av njutning - jag får ligga kvar i sängen och läsa tidningar (DN, SvD och LT) och känna att jag, pensionerad sedan flera år, har rätt till det. Men inuti mig mal en liten röst som säger: "Varför är du inte i skolan? Nu blir det försen ankomst igen. Och du vet vad det leder till, B i ordning!" Försen ankomst var länge mitt trauma i livet - minns några år när jag jobbade på det stora förlaget på Sveavägen och man förväntades vara på plats kl 8:15. Jag kom med tunnelbanan från Hässelby till Rådmansgatans T-banestation men sällan i tid - skulle dessförinnan lämna barn på dagis och de var inte alltid så glada att bli lämnade. Så ofta kom jag iväg försent, smög mig sen runt knuten till riktiga ingången på Sveavägen 53, tog varuhissen upp, tassade förbi Allt om Mats redaktion där morgonmöte pågick och slank in i mitt rum när klockan närmade sig 9. Jag tror det var många som genomskådade mig.
Efter mina traumatiska tre år på Veckans Affärer där jag var föga ekonomikunnig reporter (det fanns fler orsaker till mina trauman) kom jag att gå i terapi och fick då den förlösande förklaringen till min vana att komma försent. Det var min protest mot vuxenvärlden, menade terapeuten. I övrigt hade jag varit en ganska exemplarisk flicka. Sen dess har jag aldrig kommit försent.
Det hindrar inte att jag vaknar på måndagmorgnarna med en obehagskänsla inuti mig: Nu kommer du försent igen!