Släkten är bäst

Släkten är värst brukar det heta. Ett talesätt som jag aldrig förstått. Jag har en stor släkt, där jag och mina två söner, numera med egna familjer, alltid känt oss hemma. När de växte upp med mig som så kallad ensam mamma kände jag mig aldrig ensam eftersom släkten alltid fanns där som ett vänligt skyddsnät. I första hand var det min mamma, killarnas älskade mormor, som fanns där i sin våning i Göteborg eller stuga på Tjörn när hon inte var hos oss i Stockholm på besök. Och innan vi flyttade från Göteborg, vad hade jag gjort utan mor? Hon hämtade ofta den äldste på dagis sedan hon själv kommit hem från sin skola medan jag hämtade den yngre på hans dagis och sen åt vi middag tillsammans och gladde oss åt killarnas utveckling och roliga uttryck, varav en del blivit talesätt i familjen . Mor blev änka redan vid 46 års ålder men levde själv tills hon var 94 och fick uppleva att båda mina killar blev vuxna och bildade familj – liksom de flesta av hennes totalt nio barnbarn.
Nu är det syskonen som för mig utgör den innersta kretsen i den trygga släktbasen. Jag har två systrar och en tvillingbror, två av dem har jag just umgåtts med under några veckor på Tjörn och Göteborg – alltid lika trevligt och hemtamt med de rätta släktanekdoterna och bordsvisorna . Vi ingår i en skara av över trettio kusiner av vilka vi träffar de flesta på regelbundna släktmöten och några av dem betydligt oftare än så. Ett antal i kusinskaran är engagerade i vår enda kvarvarande mosters väl och ve – hon är nummer sju i en syskonskara på ursprungligen tio barn. Hon kallas Tetta, är snart 98 år, har varit bibliotekarie, är klar i huvet men nästan blind och bor därför på ett äldreboende i Lund. Där får hon ofta besök, främst av de lundabaserade kusinerna men också av oss andra och våra barn som reser dit för att berätta om livet utanför, diskutera vad som hänt i världen och läsa högt, t ex ur Gabriel Jönssons dikter som hon älskar så. Och vi vet alla vilken hennes favoritchoklad är, den kan köpas i Ahlgrens konfektyraffär på Lilla Fiskaregatan.
I augusti ska vi ha släktmöte i Landskrona, den stad där alla de tio syskonen växte upp. Det ska bli kul. Ja, för mig har det alltid varit en tillgång att ingå i detta stora nätverk. Men det är nog inte så vanligt bland infödda svenskar. Mor brukade berätta hur min morfar och mormor en gång fick besök av en internationellt berest kines på Sundöre, som deras hus fortfarande kallas - det ligger vi Öresund. Där fanns förutom familjen med de tio barnen ett otal mostrar och fastrar och kusiner till barnen. Kinesen sa till morfar att det var första gången han i Europa träffade på en familj som liknade en kinesisk. Det var sagt med uppskattning. Ja, han tyckte uppenbarligen att släkten är bäst. Det var långt före Mao Tse Tung.

Sagan om den lilla, lilla gumman

Elsa Beskow-utställningen var just så underbar som jag hade hoppats - en återupplevelse av alla barndomssagorna, Olles skidfärd, Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, Tomtebobarnen och inte minst Sagan om den lilla, lilla gumman - Elsa Beskows första bok, utgiven redan 1897, och min egen första dramatiska upplevelse (nästa blev filmen om barnen från Frostmofjället efter boken som skrivits av Laura Fittinghoff) . I museishoppen kunde man dessutom köpa en byggsats med det lilla bordet, den lilla stolen, den lilla pallen och den lilla katten - den som sprang till skogs "och kom aldrig mer igen". När Elsa Beskow fick höra om den förtvivlan den försvunna katten väckte hos alla hennes unga läsare såg hon sig tvungen att lägga till en mening "Men kanske ändå att han kom hem till slut". Läs mer om utställningen med alla sina underbara och detaljrika bilder här. Tyvärr lyckas jag inte kopiera in länken. Och fortsatt god midsommar önskas av mig som började mina många Tjörnsomrar som en liten, liten gumma, 3 år gammal, en gång för längesen när kriget härjade i Europa, vilket jag då var lyckligt omedveten om.

Sommarlata upplevelser

Sommarlättjan har infunnit sig. Vilket innebär läsning av deckare (senast en PD James), umgänge med släkt och vänner och besök på diverse somriga kulturaktiviteter. På Tjörn där jag befinner mig nu och där midsommarfirandet hotar att bli (regn)blött kan man t ex besöka Elsa Beskowutställningen på Akvarellmuseet i Skärhamn och njuta av vacker havsutsikt utöver de nostalgiframkallande bilderna. Ett annat tips är att besöka skulpturutställningen i Pilane - ett gravfält med ett 90-tal domarringar där förut fåren betade ensamma. Nu har de fått sällskap av ett antal stora fantasieggande skulpturer, en del i jätteformat. Leoniden - ett högrest lejon i gips och plast av den belgiske konstnären Johan Tahon är ett av dem. Ett annat är Sprung av svenske Leo Pettersson, ett stort hjul i vide i ett slags byggnadsställning högt uppe på en klippa med strålande utsikt bort mot en obruten horisontlinje och med Carlstens fästning i Marstrand och Pater Noster till vänster i blickfältet. Men frågan är om mina egna favoriter ändå inte är brittiska Laura Fords Hemlös Igelkott, Hemlös Räv och Hemlös Grävling, skulpturer som för tankarna till Beatrix Potter. Läs om utställningen på http://www.pilane.org/
Och ha en trevlig midsommar!

Milstolpar

Jämna födelsedagar brukar räknas som milstolpar. Nu har jag just varit med om att fira en av dem - min yngste son Valdemars 40-årsdag! En härlig solig tillställning på pingstafton i en radhusträdgård på Hisingen i Göteborg, där han bor med sin sambo Mattias (som fyller 40 den 8 juni) och delvis med deras lille son Teo (född 4 februari 2008). Vem hade för tio - femton år sen kunnat tro att en sådan tomtebo-lycka kunde firas utan några höjda ögobryn? Här i Sverige i alla fall.
Förra veckan var jag moderator vid ett seminarium i Svenska Institutets regi på Vår Gård i Saltsjöbaden (ett konferensställe som verkligen rekommenderas) för 19 turkiska kvinnliga politiker. Ett mycket lyckat seminarium med jämställdhetens toppkrafter som föreläsare - däribland Gertrud Åström, Nalin Pekgul, Claes Borgström och Bonnie Bernström. Dessutom svävade en feminismens superstar över hela seminariet - Berit Ås, den norska politikern och psykologiprofessorn som gett oss användbara analysverktyg genom att formulera de fem härskartekniker * med vilka hon menar att kvinnor världen över motarbetas av män världen över. Även om en del människor tycker att detta är att se alltför kategoriskt på samspelet mellan könen så kan man inte undgå att se många igenkännande miner när man visar den video om de fem härskarteknikerna * som spelades in av Växjö jämställdhetskommitté någon gång i början på 90-talet när Berit Ås gjorde ett av sina bejublade framträdanden. Snacka om stå-upp-komik! Eller i hennes fall sitting-down-komik.
Vid seminariet kom vi att tala om en rad svenska milstolpar på vägen mot jämställdhet. Så mycket som hänt bara under min egen livstid! Samtidigt påmindes vi om de tuffa villkor som en del av våra turkiska deltagare i seminariet lever under. En av dem kom att i rollspelets form berätta om sitt levnadsöde på ett sådant sätt att vi alla blev djupt gripna. Hon hade utan att först inhämta sin makes tillstånd givit sig av till Ankara för att göra inträdesprov vid universitetet. När hon kom tillbaka till sin by ansågs hon ha dragit så stor skam över sin mans släkt att det beslutades att han skulle mörda henne. Hon lyckades fly till sin egen familj som dessbättre hade en annan syn på saken. Men sin lilla dotter får hon aldrig återse. Flickan är mannens och hans släkts egendom.
Hur ska vi någonsin kunna överbrygga så olika världar som den världen med sina s k hedersbegrepp (finns det inget ord som bättre beskriver vad det är fråga om?) och den som jag lever i som lycklig anförvant till den lille Teo?

* De fem härskarteknikerna
1. Osynliggörning
2. Förlöjligande
3. Tillbakahållande av information
4. Hur du än gör så gör du fel
5. Skam- och skuldbeläggning