Släkten är bäst

Släkten är värst brukar det heta. Ett talesätt som jag aldrig förstått. Jag har en stor släkt, där jag och mina två söner, numera med egna familjer, alltid känt oss hemma. När de växte upp med mig som så kallad ensam mamma kände jag mig aldrig ensam eftersom släkten alltid fanns där som ett vänligt skyddsnät. I första hand var det min mamma, killarnas älskade mormor, som fanns där i sin våning i Göteborg eller stuga på Tjörn när hon inte var hos oss i Stockholm på besök. Och innan vi flyttade från Göteborg, vad hade jag gjort utan mor? Hon hämtade ofta den äldste på dagis sedan hon själv kommit hem från sin skola medan jag hämtade den yngre på hans dagis och sen åt vi middag tillsammans och gladde oss åt killarnas utveckling och roliga uttryck, varav en del blivit talesätt i familjen . Mor blev änka redan vid 46 års ålder men levde själv tills hon var 94 och fick uppleva att båda mina killar blev vuxna och bildade familj – liksom de flesta av hennes totalt nio barnbarn.
Nu är det syskonen som för mig utgör den innersta kretsen i den trygga släktbasen. Jag har två systrar och en tvillingbror, två av dem har jag just umgåtts med under några veckor på Tjörn och Göteborg – alltid lika trevligt och hemtamt med de rätta släktanekdoterna och bordsvisorna . Vi ingår i en skara av över trettio kusiner av vilka vi träffar de flesta på regelbundna släktmöten och några av dem betydligt oftare än så. Ett antal i kusinskaran är engagerade i vår enda kvarvarande mosters väl och ve – hon är nummer sju i en syskonskara på ursprungligen tio barn. Hon kallas Tetta, är snart 98 år, har varit bibliotekarie, är klar i huvet men nästan blind och bor därför på ett äldreboende i Lund. Där får hon ofta besök, främst av de lundabaserade kusinerna men också av oss andra och våra barn som reser dit för att berätta om livet utanför, diskutera vad som hänt i världen och läsa högt, t ex ur Gabriel Jönssons dikter som hon älskar så. Och vi vet alla vilken hennes favoritchoklad är, den kan köpas i Ahlgrens konfektyraffär på Lilla Fiskaregatan.
I augusti ska vi ha släktmöte i Landskrona, den stad där alla de tio syskonen växte upp. Det ska bli kul. Ja, för mig har det alltid varit en tillgång att ingå i detta stora nätverk. Men det är nog inte så vanligt bland infödda svenskar. Mor brukade berätta hur min morfar och mormor en gång fick besök av en internationellt berest kines på Sundöre, som deras hus fortfarande kallas - det ligger vi Öresund. Där fanns förutom familjen med de tio barnen ett otal mostrar och fastrar och kusiner till barnen. Kinesen sa till morfar att det var första gången han i Europa träffade på en familj som liknade en kinesisk. Det var sagt med uppskattning. Ja, han tyckte uppenbarligen att släkten är bäst. Det var långt före Mao Tse Tung.