De apatiska flyktingbarnen

En av dem som kämpar med all sin kraft för att de apatiska barnen ska få stanna är Eva Wilks som jag lärde känna för några år sen och som imponerar med sitt engagemang. Hon har startat en Facebook-grupp som många borde vara med i. Så här skriver hon den 10 januari till oss som är med:
"Med förnyade krafter jobbar vi vidare med att hjälpa de apatiska barn som hotas av utvisning. Vad kan var och en göra? Ja, om du kan få bara en vän till att skriva under uppropet så blir vi starkare och kan utöva än mer påtryckning på politiker och Migrationsverk.
Jag ska i morgon få besked från Alliansen (genom Ulf Nilsson, fp) hur det går med utredningen om "synnerligen ömmande omständigheter" vem som gör den, när den är klar. Jag redovisar här på FB-sidan.
Kalle Larsson (som är med i denna FB-grupp) från de rödgröna ska ha ett möte med partiföreträdare och jag hoppas han redovisar för oss när det blir och vad som händer.
Dagen före jul fick en familj med två apatiska barn besked om att de ska utvisas och ärendet överlämnades till polisen. Beslutet grundades på ett tidigare beslut innan barnen blivit sjuka och ingen hänsyn har tagits till de fullständiga läkarintyg som lämnats in. Vad är det som händer i vårt land?

Tack för att ni finns, alla!
Eva Wilks"

Ja, vad är det som händer i vårt land? I höstas kom jag i kontakt med en person som engagerat sig för två asylsökande personer som lever i skräck för att bli utvisade, Ahlam och hennes son Matti från Bagdad. Nej, sonen är inte apatisk, men mordhotad, liksom hans mamma. Sen jag skrev en krönika i LT om dem den 3 november 2009 har inget på något sätt blivit bättre. Tvärtom. De lever nu gömda. Så här skrev jag då:


Maken mördades
Själv mordhotad
Nu utvisas Ahlam

Blodigt bombdåd i Bagdad – hur ofta har vi inte läst dessa alltmer kortfattade notiser om terrordåden i det förtvivlat pinade Irak. Bara senaste veckan har vi kunnat läsa om hundratals dödade och ännu fler skadade av kraftiga bilbomber i centrala Bagdad.
”Hemskt” säger vi och bläddrar vidare till sporten där mindre blodiga beskrivningar från sammanstötningar på världens arenor beskrivs.

Men hur är det för dem som verkligen är drabbade? Här i Södertälje bor ett antal personer, flyktingar från Irak som lyckats ta sig hit undan förföljelse och mordhot. Men för hur länge? Den ena efter den andra utvisas nu tillbaka till det blodiga helvete som de lyckats fly ifrån. En av dem är Ahlam, en kvinna född 1950 och hennes son Matti. Så här ser i korthet deras historia ut:

Ahlam är kristen, uppvuxen i Bagdad. Hon gifte sig med en man som var expert på lantmäteri och mineralforskning. Han var även diakon i syrianska kyrkan, vilket Ahlam tror var skälet till att han mördades i april 2005. Efter det blev Ahlam och sonen Matti utsatta för mordhot och utpressning i det shiamuslimska område där de bodde. De flydde då till en annan ort. Där utsattes sonen för ett kidnappningsförsök. Ahlam lyckades få iväg Matti till Sverige och utsattes efter det för fyra mordhot. Hon flyttade runt till olika väninnor. I april 2008 lyckades Ahlam själv ta sig till Sverige och har sedan dess utretts av Migrationsverkets asylprövningsenhet i Flen.

Nu har avslaget kommit: ”Migrationsverket konstaterar att efter att du mottagit ett sista telefonhot i oktober 2007 fram till att du lämnade Irak den 9 mars 2008 har du inte blivit utsatt för övergrepp eller någon form av våld”. Sedan kommer detta påstående: ”Det har inte heller framkommit att du innan denna period skulle ha blivit utsatt för övergrepp och våld.”
Så det där med mordhoten kan hon alltså glömma. Och att sonen utsattes för kidnappningsförsök! Och mordet på maken - en bagatell? Ytterligare en cynism i detta iskalla dokument: ”Migrationsverket finner att du uppger att du inte har något manligt nätverk i Irak. Dock har din sons asylansökan avslagits den 16 oktober 2008 av Migrationsverket varför du inte riskerar att vara utan manlig släkting vid ett återvändande till Irak.”
Enligt en av de Södertäljebor som nu engagerat sig i fallet har sonen Matti nu givit upp hoppet och vill bara dö – som sin pappa. Han ska nu utvisas ihop med sin mamma. Ahlam kämpar fortfarande med den kraft som mödrar kan mobilisera. Men hur länge? Själv skäms jag djupt över vårt lands flyktingpolitik!