Sensommar med Clio

Sensommar, så ljuvlig och så vemodig. Barnfamiljerna har dragit tillbaks till stan, skolorna ha börjat och alla fotbollsträningar och kompisaktiviteter. Vi som dröjer oss kvar i sommarstugorna är såna där njutningsmänniskor i mor- och farföräldraålder som kan tillåta oss sova länge på morgonen, gå ned i badrock till bryggan och ta ett dopp i det nu kristallklara vattnet som inte längre tycks hotat av algblomning.
Att få vara i fred och suga på sommaren som på en karamell. Hur många somrar till? Jag minns tant Elsa, folkskollärarinnan på min barndoms sommarö som brukade klappa den varma klippan nedanför stugan sista dan på sommarlovet och hoppas på ett återseende även nästa sommar. En besvärjelse som höll i många fina pensionssomrar, men något hon aldrig vågade ta för givet. Jag förstår henne mer och mer ju äldre jag blir.
Ibland önskar jag mig tillbaka till den tid när ett sommarlov var ett sommarlov. Det inleddes när vi fyra barn och mor som var lärarinna, även hon, reste till landet med tåg och båt och buss (bil hade vi inte) en av de första dagarna i juni och avslutades när vi reste hem en av de sista dagarna i augusti. Däremellan var det en oändligt lång räcka dagar av bad och brännboll och limpsmörgåsar med Findus snabbkräm och nässlor och maneter som brändes och kilometerlång vandring till handelsboden och till bonden för att hämta mjölken. Säkert kändes det långtråkigt ibland men det har jag i så fall glömt.
Nu har alla bil – även vi. Sommarlovet tycks för barnfamiljerna vara en rad events – resor till Liseberg eller Skara sommarland, fotbollsläger, upplevelser. Vår generation är smittad av samma sak. Några dar i stan, några dar på landet, en utflykt dit, en sommarfest där, en resa till Skåne, släktmöte i Halland, ett seminarium som låter så kul att man bara inte kan avstå… Ja, det är mina egna val och jag kan faktiskt välja annorlunda. Så tro inte att jag klagar. Jag bara konstaterar att livsrytmen är annorlunda idag än på 40- och 50-talen när jag var barn.
Men nu har vi fått en ny familjemedlem som kanske rentav tvingar oss tillbaka till en lugnare, mer regelbunden livsstil. Hon heter Clio – döpt av oss efter historiens musa. Hon är 14 veckor gammal och har bott hos oss lite över en månad. Vi älskar henne redan, vår lilla vovve, född i en kennel i Enhörna. En liten ”softis” som rasen kallas. Hon stortrivs på landet, älskar att bada – lika mycket som jag. Är det någon som kan få oss att lägga om livsstil så lär det vara Clio som för oss innebär en milstolpe i vår egen historieskrivning.

Denna krönika publicerades i LT Södertälje den 25 augusti

Ny familjemedlem

Nu är det bara tre dagar kvar innan vi får en ny familjemedlem, en liten softisvalp, dvs en Irish softcoated wheaten terrier. Hon ska heta Clio (som historiens musa) men har officiellt ett mycket fantasifullt namn, Goldmoon of the Que Shu. Det är hunduppfödaren Conor's i Enhörna som har fantasyböcker som favoritlektyr och en guldgruva för alla valpar som deras fruktsamma tikar föder fram.

Ovälkommet besök

Nu har det hänt oss också - vi har fått besök av ett vildsvin som vält soptunnan och sett till att spåren av vårt privatliv spritts över nejden. Jag gick in på nätet och läste om vildsvin på jägarförbundets hemsida:
http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/artpresentation/vildsvinforsta.asp
Där finns bland annat en video där man kan se de söta randiga vildsvinsungarna böka omkring efter mat. Men kul är det ju inte när det sker i vår soptunna.

Den onödiga bloggen

Upplagd av Ami Lönnroth kl. 11:38
Ja, kanske är denna min lilla blogg en totalt onödig företeelse. Men varför lägga nyttoaspekter på allt? Idag den 4 juli gör bloggkändisen Alex Schulman ett debattinlägg på DN Kultur med rubriken "Den onödiga bloggen". Kan han säga, tänker jag. Det var många som han retade gallfeber på med sin egen blogg innan han lade ner den. Elakt och onödigt tyckte många. Men visst hade han genomslagskraft. En fråga: Skulle han ha lyckats skapa så stor upprördhet utan hjälp av de etablerade medierna, "gammelmedia" som kvällstidningarna numera kallar sig själva? Och det är just det som är hans poäng. De etablerade medierna kryllar sig i stoftet inför den bloggande ungdomen:
"Aftonbladets och Expressens chefredaktörer Jan Helin och Thomas Mattsson tävlar frustrerat med varandra i vem som kan böja nacken djupast mot bloggosfären." Nej, Alex Schulman tror inte alls att bloggarna, som det ofta påstås, sätter agendan för de etablerade medierna. För det krävs det att många människor tar del av dem. Så är det inte alls. Bara fem procent av svenskarna läser dagligen bloggar, enligt en undersökning vid Göteborgs universitet.
Vilka är det då som bloggar? När jag läser Alex Schulmans svar på den frågan infinner sig samma gamla trötthetskänsla som alltid när jag hör självsäkra män uttala sig om vad som är viktigt och oviktigt här i livet - och i medierna: "För att sammanfatta: den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer. Dessa tjejer skriver om mode eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket, varför de allra flesta också väljer att avstå från att läsa dem."
Ja, det är enkelt att bunta ihop tjejer till en liten bukett som bara kan avfärdas. Det är en vanlig härskarteknik. Men tjejer - och kvinnor - utgör faktiskt 51 procent av befolkningen, alltså majoriteten av svenska folket.
Själv tillhör jag nu inte kategorin bloggande ung tjej utan bloggande äldre kvinna. Vad vi troligtvis har gemensamt, tjejerna och jag, är att det är svårt att bli tagen på allvar i kraft av kombinationen fel kön+fel ålder. Kanske har vi inte heller de pretentioner på genomslag i det offentliga samtalet som genomsyrar Alex Schulmans debattinlägg. Kanske tycker vi helt enkelt att det är trevligt att skriva för vår egen skull, för att strukturera våra tankar och för att bidra med information till några likasinnade om något som Alex Schulman m fl väljer att kategorisera som totalt ointressant.
För övrigt kan jag inte se att det ligger något fel i att de etablerade medierna (i vilka jag själv fortfarande medverkar sedan 47 år tillbaka) "trippar på tå runt bloggosfären". Det är en nyttig övning i ödmjukhet som inte skadar efter alla kaxiga framgångsår. Nu är omprövningens tid för de etablerade medierna. Kanske är vi rentav på väg mot en medborgarjournalistik värd namnet.

Släkten är bäst

Släkten är värst brukar det heta. Ett talesätt som jag aldrig förstått. Jag har en stor släkt, där jag och mina två söner, numera med egna familjer, alltid känt oss hemma. När de växte upp med mig som så kallad ensam mamma kände jag mig aldrig ensam eftersom släkten alltid fanns där som ett vänligt skyddsnät. I första hand var det min mamma, killarnas älskade mormor, som fanns där i sin våning i Göteborg eller stuga på Tjörn när hon inte var hos oss i Stockholm på besök. Och innan vi flyttade från Göteborg, vad hade jag gjort utan mor? Hon hämtade ofta den äldste på dagis sedan hon själv kommit hem från sin skola medan jag hämtade den yngre på hans dagis och sen åt vi middag tillsammans och gladde oss åt killarnas utveckling och roliga uttryck, varav en del blivit talesätt i familjen . Mor blev änka redan vid 46 års ålder men levde själv tills hon var 94 och fick uppleva att båda mina killar blev vuxna och bildade familj – liksom de flesta av hennes totalt nio barnbarn.
Nu är det syskonen som för mig utgör den innersta kretsen i den trygga släktbasen. Jag har två systrar och en tvillingbror, två av dem har jag just umgåtts med under några veckor på Tjörn och Göteborg – alltid lika trevligt och hemtamt med de rätta släktanekdoterna och bordsvisorna . Vi ingår i en skara av över trettio kusiner av vilka vi träffar de flesta på regelbundna släktmöten och några av dem betydligt oftare än så. Ett antal i kusinskaran är engagerade i vår enda kvarvarande mosters väl och ve – hon är nummer sju i en syskonskara på ursprungligen tio barn. Hon kallas Tetta, är snart 98 år, har varit bibliotekarie, är klar i huvet men nästan blind och bor därför på ett äldreboende i Lund. Där får hon ofta besök, främst av de lundabaserade kusinerna men också av oss andra och våra barn som reser dit för att berätta om livet utanför, diskutera vad som hänt i världen och läsa högt, t ex ur Gabriel Jönssons dikter som hon älskar så. Och vi vet alla vilken hennes favoritchoklad är, den kan köpas i Ahlgrens konfektyraffär på Lilla Fiskaregatan.
I augusti ska vi ha släktmöte i Landskrona, den stad där alla de tio syskonen växte upp. Det ska bli kul. Ja, för mig har det alltid varit en tillgång att ingå i detta stora nätverk. Men det är nog inte så vanligt bland infödda svenskar. Mor brukade berätta hur min morfar och mormor en gång fick besök av en internationellt berest kines på Sundöre, som deras hus fortfarande kallas - det ligger vi Öresund. Där fanns förutom familjen med de tio barnen ett otal mostrar och fastrar och kusiner till barnen. Kinesen sa till morfar att det var första gången han i Europa träffade på en familj som liknade en kinesisk. Det var sagt med uppskattning. Ja, han tyckte uppenbarligen att släkten är bäst. Det var långt före Mao Tse Tung.

Sagan om den lilla, lilla gumman

Elsa Beskow-utställningen var just så underbar som jag hade hoppats - en återupplevelse av alla barndomssagorna, Olles skidfärd, Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, Tomtebobarnen och inte minst Sagan om den lilla, lilla gumman - Elsa Beskows första bok, utgiven redan 1897, och min egen första dramatiska upplevelse (nästa blev filmen om barnen från Frostmofjället efter boken som skrivits av Laura Fittinghoff) . I museishoppen kunde man dessutom köpa en byggsats med det lilla bordet, den lilla stolen, den lilla pallen och den lilla katten - den som sprang till skogs "och kom aldrig mer igen". När Elsa Beskow fick höra om den förtvivlan den försvunna katten väckte hos alla hennes unga läsare såg hon sig tvungen att lägga till en mening "Men kanske ändå att han kom hem till slut". Läs mer om utställningen med alla sina underbara och detaljrika bilder här. Tyvärr lyckas jag inte kopiera in länken. Och fortsatt god midsommar önskas av mig som började mina många Tjörnsomrar som en liten, liten gumma, 3 år gammal, en gång för längesen när kriget härjade i Europa, vilket jag då var lyckligt omedveten om.

Sommarlata upplevelser

Sommarlättjan har infunnit sig. Vilket innebär läsning av deckare (senast en PD James), umgänge med släkt och vänner och besök på diverse somriga kulturaktiviteter. På Tjörn där jag befinner mig nu och där midsommarfirandet hotar att bli (regn)blött kan man t ex besöka Elsa Beskowutställningen på Akvarellmuseet i Skärhamn och njuta av vacker havsutsikt utöver de nostalgiframkallande bilderna. Ett annat tips är att besöka skulpturutställningen i Pilane - ett gravfält med ett 90-tal domarringar där förut fåren betade ensamma. Nu har de fått sällskap av ett antal stora fantasieggande skulpturer, en del i jätteformat. Leoniden - ett högrest lejon i gips och plast av den belgiske konstnären Johan Tahon är ett av dem. Ett annat är Sprung av svenske Leo Pettersson, ett stort hjul i vide i ett slags byggnadsställning högt uppe på en klippa med strålande utsikt bort mot en obruten horisontlinje och med Carlstens fästning i Marstrand och Pater Noster till vänster i blickfältet. Men frågan är om mina egna favoriter ändå inte är brittiska Laura Fords Hemlös Igelkott, Hemlös Räv och Hemlös Grävling, skulpturer som för tankarna till Beatrix Potter. Läs om utställningen på http://www.pilane.org/
Och ha en trevlig midsommar!