Nu är den här...

...julafton, den evigt efterlängtade, som för första gången firas utan vare sig barn eller barnbarn eller andra nära släktingar. Det blir Per Eric, hunden Clio, 7 månader, och jag. Vi tror det kan bli riktigt skönt, vacker julmusik i cd-spelaren, Kjell Albin Abrahamsson i P1, snöpromenader med Clio. Och så förstås sill och skinka och mina hembakade saffranskusar, pepparkakor och biskopsbröd. God Jul!

En vecka kvar

Det är nu jag njuter av den, julen - de tända ljusen, Christmas carols i CD-spelaren, glöggen, clementinerna och de härliga promenaderna i snö med valpen Clio som fyller 7 månader i morgon. Julkorten som trillar ned i brevlådan, fantasifulla julhälsningar i e-posten. Förväntan - ett härligt sinnestillstånd.

Long time no see

Hej mina eventuella bloggvänner! Jag är ledsen att jag dröjt så länge med att ge ett livstecken ifrån mig. Det betyder inte att jag lagt av för gott med skrivande och tänkande. Men det tar tid att lära sig nya rutiner. Borsta tänderna har jag länge varit bra på. Och en morgon utan kaffe på sängen i allmänhet serverat av morgontidig äkta man är ingen bra morgon. Nu ska jag bättra mig och försöker ta lärdom av Helena von Hofsten www.helenavonhofsten.se vars blogg är föredömlig, varierad, spännande och ofta också bildmässigt njutbar. Mina egna texter i form av krönikor och annat kan för den som är intresserad läsas på www.ami.bibliobi.com

Kvinnliga reportrar fick årets Wendelapris

I går, söndagen den 13 september delade vi i den litterära föreningen Wendelas Vänner för andra gången ut Wendelapriset. Eftersom det var en överraskning vilka pristagarna skulle vara höll jag i mitt anförande som prisutdelare publiken på halster en stund innan det klassiska avslöjandet gjordes. Så här sa jag:
Är socialreportaget ett passerat kapitel i svensk press eller förekommer det, men i andra former? Så frågade vi oss i kulturföreningen Wendelas Vänner som en gång bildades för att rädda det hus i Södertälje där Wendela Hebbe, Sveriges första kontraktsanställda kvinnliga journalist, bodde i tjugofem somrar på 1800-talet. Det var Wendela Hebbe som introducerade socialreportaget i Aftonbladet i mitten på 1800-talet.
För att få svar på det instiftade vi i föreningen Wendelapriset för bästa socialreportage som nu delas ut för andra året i följd. Juryn har i år liksom förra året bestått av Ami Lönnroth (sammankallande), Mustafa Can, Sven Erik Rönnby, Kerstin Vinterhed och Margareta Stål.
Vad är då ett socialreportage?
Enligt journalistikforskaren Britt Hultén i boken ”Förändra verkligheten! Det sociala reportaget från Zola till Zaremba” (Ordfronts förlag, 1995) karakteriseras ett socialreportage av bland annat följande:
-- Reportern blir en handgriplig följeslagare och guide i nödens miljöer.
-- Den vanligaste formen genom decennierna är en blandning av miljöbeskrivning, scenisk framställning, direkta anföringar och i någon mån också en reporter som reflekterar och värderar.
-- Ett bra reportage berör. Det finns en röst i texten som talar till läsaren och som låter trovärdig och angelägen.
Det stämde på Wendela Hebbe som under en period på 1840-talet kom att ägna det mesta av sin kraft åt realistiska skildringar av fattiga människors öden.
Vi tycker också det stämmer på de reportage som vi nu utsett till vinnare av 2009 års Wendelapris. Av 38 nominerade reportage valde juryn i en första omgång ut sju för fördjupad diskussion. Ur dessa valde vi slutligen de två som får årets Wendelapris. Valet var inte svårt. Det är en enig jurys beslut jag nu ska meddela:
Och pristagarna är…
Wendelapriset 2009 för bästa socialreportage i bokform går till Katia Wagner för hennes bok ”Alexandramannen” (Weinco förlag 2008/ Atlas pocket 2009) , en samvetsgrann och metodisk genomgång av en tidstypisk företeelse, den fram till våren 2009 största nätsexhärvan i Sverige, ett lysande reportage om något vuxenvärlden vet alldeles för lite om. En gedigen journalistisk insats av stort värde .
Wendelapriset för bästa socialreportage i tryckt press går till Elin Ekselius för hennes reportage ”Ett hus – två världar” i tidskriften RE:PUBLIC SERVICE nr 11/2008. Ett intelligent och journalistiskt skickligt reportage från ett höghus i Björkhagen som delats på mitten – invandrare därnere, svenskar däruppe. Den journalistiska metoden är konkret och enkel. Vackert tänkta visioner ställs mot konkret verklighet.
Wendelajuryns hedersomnämnande till Ingrid Carlberg för boken ”Pillret” (Norstedts förlag), en oerhört välskriven reportagebok som blottlägger spelet kring marknadsföringen av lönsamma läkemedel samtidigt som den visar kampen mellan två riktningar, "piller och prat", i psykiatrin. En bok som är lysande i sin research, sin historiska exposé, sitt språk och sitt engagemang.

Låt mig nu ta de lite längre varianterna av juryomdömena. De säger också mer om vad dessa reportage handlar om: Det ni fick höra nyss var den del av motiveringarna som fick plats på diplomen:
Wendelapriset 2009 för bästa socialreportage i bokform går till Katia Wagner för hennes bok ”Alexandramannen” (Weinco förlag/Atlas pocket) , en samvetsgrann och metodisk genomgång av en tidstypisk företeelse, nämligen den fram till våren 2009 största nätsexhärvan i Sverige. Vilsna ungdomar – i det här fallet tjejer i tonåren – ger sig ut på nätet till hemsidor som Lunarstorm eller Snuttis. I brist på andra vuxna samtalspartners kommer flickorna emellanåt där i konversation med samvetslösa individer, som bara är ute efter sex i olika varianter. Den obegränsade friheten ute på nätet är i själva verket också en frihet till förtryck av svaga individer. Enligt Katia Wagner har generationsklyftan aldrig varit så stor, och även om detta nog kan ifrågasättas, vet många föräldrar, skolfolk och poliser alldeles för litet om hur laglöst och moralupplöst det kan gå till på nätet. Värdet av boken höjs av att huvudpersonen i nätsexhärvan, Alexandramannen, svarar på en mängd frågor om sitt beteende. Ett lysande reportage. En gedigen journalistisk insats av stort värde .
Wendelapriset för bästa socialreportage i tryckt press går till Elin Ekselius för hennes reportage ”Ett hus – två världar” i tidskriften RE:PUBLIC SERVICE nr 11/2008. Ett intelligent och journalistiskt skickligt reportage från ett höghus i Björkhagen som delats på mitten – invandrare därnere, svenskar däruppe. Samtidigt som det utgör en kritisk granskning av svensk bostadspolitik och svenskt flyktingmottagande ger det också nedslag i olika familjers liv och vardagstillvaro utan att fördenskull ge några klichébilder av vare sig utsatta flyktingar eller välbärgade svenskar. Den journalistiska metoden är konkret och enkel. Vackert tänkta visioner ställs mot konkret verklighet. Elin Ekselius sammanfattar: ”Bara den som läser dåtidens skrifter noggrant kommer att upptäcka att folkhemsarkitekterna faktiskt planerade för segregationen. Den gemenskap de såg framför sig hade tydliga begränsningar”. I hennes reportage gestaltas följderna av dessa begränsningar på ett mycket tankeväckande sätt.

Reportageboken är tillbaka
Det kunde vi konstatera redan förra året när vi för första gången delade ut Wendelapriset. Det större priset gick då till boken ”Sjukt billigt” om kinesiska stenarbetares gräsliga livsvillkor av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong. (Norstedts 2007). Att reportageboken lever besannas också i år med råge när vi med ett pris respektive ett hedersomnämnande uppmärksammar två lysande reportageböcker.
Det tycks vara tunnsått med verkligt gedigna socialreportage i det som kallas main stream media, de stora dagstidningarna. Och de mindre dagstidningarna lär sakna resurser för detta. Men ett dagstidningsreportage från en landsortstidning tog sig ändå till finalen, en väldokumenterad reportageserie i Norrköpings Tidningar om missbruksvården. Däremot finns det en rad intressanta socialreportage i tidskrifter: I konkurrens med en reportageserie från Etiopien i Amelia Adamos M Magasin och två reportage i tidskriften Socialpolitik från Malmö och Ghana vann Elin Ekselius med sitt reportage ”Ett hus – två världar” i tidskriften Re:Public Service där hon var chefredaktör när reportaget publicerades. Det slitna ordet ”klockrent” skulle kunna användas om hennes sätt att gestalta segregationen i 2000-talets Sverige.

Vi är glada om vi med vårt pris kan stimulera till fortsatta goda socialreportage i en tid och en värld som kan behöva många följeslagare i nödens miljöer.

Foto: Alarik von Hofsten

Sensommar med Clio

Sensommar, så ljuvlig och så vemodig. Barnfamiljerna har dragit tillbaks till stan, skolorna ha börjat och alla fotbollsträningar och kompisaktiviteter. Vi som dröjer oss kvar i sommarstugorna är såna där njutningsmänniskor i mor- och farföräldraålder som kan tillåta oss sova länge på morgonen, gå ned i badrock till bryggan och ta ett dopp i det nu kristallklara vattnet som inte längre tycks hotat av algblomning.
Att få vara i fred och suga på sommaren som på en karamell. Hur många somrar till? Jag minns tant Elsa, folkskollärarinnan på min barndoms sommarö som brukade klappa den varma klippan nedanför stugan sista dan på sommarlovet och hoppas på ett återseende även nästa sommar. En besvärjelse som höll i många fina pensionssomrar, men något hon aldrig vågade ta för givet. Jag förstår henne mer och mer ju äldre jag blir.
Ibland önskar jag mig tillbaka till den tid när ett sommarlov var ett sommarlov. Det inleddes när vi fyra barn och mor som var lärarinna, även hon, reste till landet med tåg och båt och buss (bil hade vi inte) en av de första dagarna i juni och avslutades när vi reste hem en av de sista dagarna i augusti. Däremellan var det en oändligt lång räcka dagar av bad och brännboll och limpsmörgåsar med Findus snabbkräm och nässlor och maneter som brändes och kilometerlång vandring till handelsboden och till bonden för att hämta mjölken. Säkert kändes det långtråkigt ibland men det har jag i så fall glömt.
Nu har alla bil – även vi. Sommarlovet tycks för barnfamiljerna vara en rad events – resor till Liseberg eller Skara sommarland, fotbollsläger, upplevelser. Vår generation är smittad av samma sak. Några dar i stan, några dar på landet, en utflykt dit, en sommarfest där, en resa till Skåne, släktmöte i Halland, ett seminarium som låter så kul att man bara inte kan avstå… Ja, det är mina egna val och jag kan faktiskt välja annorlunda. Så tro inte att jag klagar. Jag bara konstaterar att livsrytmen är annorlunda idag än på 40- och 50-talen när jag var barn.
Men nu har vi fått en ny familjemedlem som kanske rentav tvingar oss tillbaka till en lugnare, mer regelbunden livsstil. Hon heter Clio – döpt av oss efter historiens musa. Hon är 14 veckor gammal och har bott hos oss lite över en månad. Vi älskar henne redan, vår lilla vovve, född i en kennel i Enhörna. En liten ”softis” som rasen kallas. Hon stortrivs på landet, älskar att bada – lika mycket som jag. Är det någon som kan få oss att lägga om livsstil så lär det vara Clio som för oss innebär en milstolpe i vår egen historieskrivning.

Denna krönika publicerades i LT Södertälje den 25 augusti

Ny familjemedlem

Nu är det bara tre dagar kvar innan vi får en ny familjemedlem, en liten softisvalp, dvs en Irish softcoated wheaten terrier. Hon ska heta Clio (som historiens musa) men har officiellt ett mycket fantasifullt namn, Goldmoon of the Que Shu. Det är hunduppfödaren Conor's i Enhörna som har fantasyböcker som favoritlektyr och en guldgruva för alla valpar som deras fruktsamma tikar föder fram.

Ovälkommet besök

Nu har det hänt oss också - vi har fått besök av ett vildsvin som vält soptunnan och sett till att spåren av vårt privatliv spritts över nejden. Jag gick in på nätet och läste om vildsvin på jägarförbundets hemsida:
http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/artpresentation/vildsvinforsta.asp
Där finns bland annat en video där man kan se de söta randiga vildsvinsungarna böka omkring efter mat. Men kul är det ju inte när det sker i vår soptunna.

Den onödiga bloggen

Upplagd av Ami Lönnroth kl. 11:38
Ja, kanske är denna min lilla blogg en totalt onödig företeelse. Men varför lägga nyttoaspekter på allt? Idag den 4 juli gör bloggkändisen Alex Schulman ett debattinlägg på DN Kultur med rubriken "Den onödiga bloggen". Kan han säga, tänker jag. Det var många som han retade gallfeber på med sin egen blogg innan han lade ner den. Elakt och onödigt tyckte många. Men visst hade han genomslagskraft. En fråga: Skulle han ha lyckats skapa så stor upprördhet utan hjälp av de etablerade medierna, "gammelmedia" som kvällstidningarna numera kallar sig själva? Och det är just det som är hans poäng. De etablerade medierna kryllar sig i stoftet inför den bloggande ungdomen:
"Aftonbladets och Expressens chefredaktörer Jan Helin och Thomas Mattsson tävlar frustrerat med varandra i vem som kan böja nacken djupast mot bloggosfären." Nej, Alex Schulman tror inte alls att bloggarna, som det ofta påstås, sätter agendan för de etablerade medierna. För det krävs det att många människor tar del av dem. Så är det inte alls. Bara fem procent av svenskarna läser dagligen bloggar, enligt en undersökning vid Göteborgs universitet.
Vilka är det då som bloggar? När jag läser Alex Schulmans svar på den frågan infinner sig samma gamla trötthetskänsla som alltid när jag hör självsäkra män uttala sig om vad som är viktigt och oviktigt här i livet - och i medierna: "För att sammanfatta: den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer. Dessa tjejer skriver om mode eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket, varför de allra flesta också väljer att avstå från att läsa dem."
Ja, det är enkelt att bunta ihop tjejer till en liten bukett som bara kan avfärdas. Det är en vanlig härskarteknik. Men tjejer - och kvinnor - utgör faktiskt 51 procent av befolkningen, alltså majoriteten av svenska folket.
Själv tillhör jag nu inte kategorin bloggande ung tjej utan bloggande äldre kvinna. Vad vi troligtvis har gemensamt, tjejerna och jag, är att det är svårt att bli tagen på allvar i kraft av kombinationen fel kön+fel ålder. Kanske har vi inte heller de pretentioner på genomslag i det offentliga samtalet som genomsyrar Alex Schulmans debattinlägg. Kanske tycker vi helt enkelt att det är trevligt att skriva för vår egen skull, för att strukturera våra tankar och för att bidra med information till några likasinnade om något som Alex Schulman m fl väljer att kategorisera som totalt ointressant.
För övrigt kan jag inte se att det ligger något fel i att de etablerade medierna (i vilka jag själv fortfarande medverkar sedan 47 år tillbaka) "trippar på tå runt bloggosfären". Det är en nyttig övning i ödmjukhet som inte skadar efter alla kaxiga framgångsår. Nu är omprövningens tid för de etablerade medierna. Kanske är vi rentav på väg mot en medborgarjournalistik värd namnet.

Släkten är bäst

Släkten är värst brukar det heta. Ett talesätt som jag aldrig förstått. Jag har en stor släkt, där jag och mina två söner, numera med egna familjer, alltid känt oss hemma. När de växte upp med mig som så kallad ensam mamma kände jag mig aldrig ensam eftersom släkten alltid fanns där som ett vänligt skyddsnät. I första hand var det min mamma, killarnas älskade mormor, som fanns där i sin våning i Göteborg eller stuga på Tjörn när hon inte var hos oss i Stockholm på besök. Och innan vi flyttade från Göteborg, vad hade jag gjort utan mor? Hon hämtade ofta den äldste på dagis sedan hon själv kommit hem från sin skola medan jag hämtade den yngre på hans dagis och sen åt vi middag tillsammans och gladde oss åt killarnas utveckling och roliga uttryck, varav en del blivit talesätt i familjen . Mor blev änka redan vid 46 års ålder men levde själv tills hon var 94 och fick uppleva att båda mina killar blev vuxna och bildade familj – liksom de flesta av hennes totalt nio barnbarn.
Nu är det syskonen som för mig utgör den innersta kretsen i den trygga släktbasen. Jag har två systrar och en tvillingbror, två av dem har jag just umgåtts med under några veckor på Tjörn och Göteborg – alltid lika trevligt och hemtamt med de rätta släktanekdoterna och bordsvisorna . Vi ingår i en skara av över trettio kusiner av vilka vi träffar de flesta på regelbundna släktmöten och några av dem betydligt oftare än så. Ett antal i kusinskaran är engagerade i vår enda kvarvarande mosters väl och ve – hon är nummer sju i en syskonskara på ursprungligen tio barn. Hon kallas Tetta, är snart 98 år, har varit bibliotekarie, är klar i huvet men nästan blind och bor därför på ett äldreboende i Lund. Där får hon ofta besök, främst av de lundabaserade kusinerna men också av oss andra och våra barn som reser dit för att berätta om livet utanför, diskutera vad som hänt i världen och läsa högt, t ex ur Gabriel Jönssons dikter som hon älskar så. Och vi vet alla vilken hennes favoritchoklad är, den kan köpas i Ahlgrens konfektyraffär på Lilla Fiskaregatan.
I augusti ska vi ha släktmöte i Landskrona, den stad där alla de tio syskonen växte upp. Det ska bli kul. Ja, för mig har det alltid varit en tillgång att ingå i detta stora nätverk. Men det är nog inte så vanligt bland infödda svenskar. Mor brukade berätta hur min morfar och mormor en gång fick besök av en internationellt berest kines på Sundöre, som deras hus fortfarande kallas - det ligger vi Öresund. Där fanns förutom familjen med de tio barnen ett otal mostrar och fastrar och kusiner till barnen. Kinesen sa till morfar att det var första gången han i Europa träffade på en familj som liknade en kinesisk. Det var sagt med uppskattning. Ja, han tyckte uppenbarligen att släkten är bäst. Det var långt före Mao Tse Tung.

Sagan om den lilla, lilla gumman

Elsa Beskow-utställningen var just så underbar som jag hade hoppats - en återupplevelse av alla barndomssagorna, Olles skidfärd, Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, Tomtebobarnen och inte minst Sagan om den lilla, lilla gumman - Elsa Beskows första bok, utgiven redan 1897, och min egen första dramatiska upplevelse (nästa blev filmen om barnen från Frostmofjället efter boken som skrivits av Laura Fittinghoff) . I museishoppen kunde man dessutom köpa en byggsats med det lilla bordet, den lilla stolen, den lilla pallen och den lilla katten - den som sprang till skogs "och kom aldrig mer igen". När Elsa Beskow fick höra om den förtvivlan den försvunna katten väckte hos alla hennes unga läsare såg hon sig tvungen att lägga till en mening "Men kanske ändå att han kom hem till slut". Läs mer om utställningen med alla sina underbara och detaljrika bilder här. Tyvärr lyckas jag inte kopiera in länken. Och fortsatt god midsommar önskas av mig som började mina många Tjörnsomrar som en liten, liten gumma, 3 år gammal, en gång för längesen när kriget härjade i Europa, vilket jag då var lyckligt omedveten om.

Sommarlata upplevelser

Sommarlättjan har infunnit sig. Vilket innebär läsning av deckare (senast en PD James), umgänge med släkt och vänner och besök på diverse somriga kulturaktiviteter. På Tjörn där jag befinner mig nu och där midsommarfirandet hotar att bli (regn)blött kan man t ex besöka Elsa Beskowutställningen på Akvarellmuseet i Skärhamn och njuta av vacker havsutsikt utöver de nostalgiframkallande bilderna. Ett annat tips är att besöka skulpturutställningen i Pilane - ett gravfält med ett 90-tal domarringar där förut fåren betade ensamma. Nu har de fått sällskap av ett antal stora fantasieggande skulpturer, en del i jätteformat. Leoniden - ett högrest lejon i gips och plast av den belgiske konstnären Johan Tahon är ett av dem. Ett annat är Sprung av svenske Leo Pettersson, ett stort hjul i vide i ett slags byggnadsställning högt uppe på en klippa med strålande utsikt bort mot en obruten horisontlinje och med Carlstens fästning i Marstrand och Pater Noster till vänster i blickfältet. Men frågan är om mina egna favoriter ändå inte är brittiska Laura Fords Hemlös Igelkott, Hemlös Räv och Hemlös Grävling, skulpturer som för tankarna till Beatrix Potter. Läs om utställningen på http://www.pilane.org/
Och ha en trevlig midsommar!

Milstolpar

Jämna födelsedagar brukar räknas som milstolpar. Nu har jag just varit med om att fira en av dem - min yngste son Valdemars 40-årsdag! En härlig solig tillställning på pingstafton i en radhusträdgård på Hisingen i Göteborg, där han bor med sin sambo Mattias (som fyller 40 den 8 juni) och delvis med deras lille son Teo (född 4 februari 2008). Vem hade för tio - femton år sen kunnat tro att en sådan tomtebo-lycka kunde firas utan några höjda ögobryn? Här i Sverige i alla fall.
Förra veckan var jag moderator vid ett seminarium i Svenska Institutets regi på Vår Gård i Saltsjöbaden (ett konferensställe som verkligen rekommenderas) för 19 turkiska kvinnliga politiker. Ett mycket lyckat seminarium med jämställdhetens toppkrafter som föreläsare - däribland Gertrud Åström, Nalin Pekgul, Claes Borgström och Bonnie Bernström. Dessutom svävade en feminismens superstar över hela seminariet - Berit Ås, den norska politikern och psykologiprofessorn som gett oss användbara analysverktyg genom att formulera de fem härskartekniker * med vilka hon menar att kvinnor världen över motarbetas av män världen över. Även om en del människor tycker att detta är att se alltför kategoriskt på samspelet mellan könen så kan man inte undgå att se många igenkännande miner när man visar den video om de fem härskarteknikerna * som spelades in av Växjö jämställdhetskommitté någon gång i början på 90-talet när Berit Ås gjorde ett av sina bejublade framträdanden. Snacka om stå-upp-komik! Eller i hennes fall sitting-down-komik.
Vid seminariet kom vi att tala om en rad svenska milstolpar på vägen mot jämställdhet. Så mycket som hänt bara under min egen livstid! Samtidigt påmindes vi om de tuffa villkor som en del av våra turkiska deltagare i seminariet lever under. En av dem kom att i rollspelets form berätta om sitt levnadsöde på ett sådant sätt att vi alla blev djupt gripna. Hon hade utan att först inhämta sin makes tillstånd givit sig av till Ankara för att göra inträdesprov vid universitetet. När hon kom tillbaka till sin by ansågs hon ha dragit så stor skam över sin mans släkt att det beslutades att han skulle mörda henne. Hon lyckades fly till sin egen familj som dessbättre hade en annan syn på saken. Men sin lilla dotter får hon aldrig återse. Flickan är mannens och hans släkts egendom.
Hur ska vi någonsin kunna överbrygga så olika världar som den världen med sina s k hedersbegrepp (finns det inget ord som bättre beskriver vad det är fråga om?) och den som jag lever i som lycklig anförvant till den lille Teo?

* De fem härskarteknikerna
1. Osynliggörning
2. Förlöjligande
3. Tillbakahållande av information
4. Hur du än gör så gör du fel
5. Skam- och skuldbeläggning

Tack mödrar, det gjorde ni bra!

Historisk – jag börjar inse att jag själv kan beskrivas så. Inte för att jag ändrat världen särskilt mycket under de 69 år jag levat utan för att världen ändrat sig – och mig. Många av de förändringar som varit till nytta för mig hade inte skett utan tidigare generationers engagerade kvinnor i kvinnorörelsen och i politiken. Om det påminns jag i en utmärkt pedagogisk folder framställd till jubileumsåret ”150 år med kvinnors tidskrifter ” som firas med seminarier och andra evenemang detta år, på initiativ av Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier. Anita Widén och Ingegerd Ekstam är upphovskvinnorna till den. Läs mer och beställ på www.fredikabremer.net

Det är 150 år sen Tidskrift för Hemmet började ges ut, Sveriges första kvinnotidskrift som senare kom att döpas om till Hertha efter Fredrika Bremers roman med samma namn - den kom ut 1856. Den tidiga kvinnorörelsen började formera sig. Här är några viktiga milstolpar under 1800-talets andra hälft och 1900-talets fyra första decennier innan jag själv gjorde entré:
1859 Tidskrift för Hemmet startas av Sophie Adlersparre
1863 Ogift kvinna blir automatiskt myndig vid 25 års ålder, fem år tidigare infördes reformen till hälften - då krävdes domslut i varje enskilt fall
1870 Kvinnor får rätt att studera medicin och att avlägga studentexamen
1873 Första kvinnliga universitetsstudenten. Kvinnor får avlägga akademisk examen, dock inte i juridik eller teologi. Samma år bildas föreningen för gift kvinnas äganderätt
1884 Myndighetsåldern för ogift kvinna sänks till 21 år. Fredrika-Bremer-Förbundet bildas. Första riksdagsdebatten hålls om kvinnlig rösträtt
1896 Ellen Key ger ut ”Missbrukad kvinnokraft”
1919 Rösträtt för kvinnor införs
1921 Gift kvinna blir myndig. Kvinnor får både rösta och kandidera i riksdagsvalet
1923 Behörighetslagen öppnar för kvinnor i statlig tjänst
1927 Statliga läroverk öppnas för kvinnor
1937 Lagen mot preventivmedel, införd 1910, upphävs
1939 Förbud mot att avskeda kvinnor från statlig tjänst vid giftermål, barnsbörd etc

Alla dessa förändringar för kvinnors frigörelse hade alltså skapat en något rättvisare samhälle när jag föddes i februari 1940. En del av dem har jag i min familj hört mer om än andra. Kvinnors rätt att studera medicin utnyttjade t ex min mormor på 1890-talet i Lund. Hon tog en med kand innan hon gifte sig och flyttade till Landskrona med min morfar med vilken hon sedan fick tio barn. Hennes titel blev borgmästarinna, kunde ha blivit doktor. När senare min mor tog studenten 1926, var hon en av få kvinnliga elever på gymnasiet i Landskrona. Det var ett kommunalt gymnasium, de statliga läroverken öppnade sina portar för flickor först ett år senare.
Fram till ett år innan jag föddes kunde som synes kvinnor få sparken när de förlovade sig, gifte sig eller födde barn. Några viktiga milstolpar som kommit under min egen livstid noterar jag:
1944 Homosexualitet avkriminaliseras
1947 Karin Koch blir första kvinnan i regeringen
1948 Allmänna barnbidrag införs
1954 Ulla Lindström blir vår första jämställdhetsminister (men det begreppet fanns ännu inte)
1958 Kvinnor får prästvigas
1960 Likalönsprincipen införs, dvs lika lön för lika arbete oavsett kön. Det var samma år som jag själv tog studenten vid Flickläroverket i Göteborg, ett av de statliga läroverken för flickor som var en direkt följd av lagen 1927
1961 Eva Moberg publicerar ”Kvinnans villkorliga frigivning”, ett inlägg i idédebatten som blir starten för könsrollsdebatten och den nya kvinnorörelsen. Det är i det debattinlägget som begreppet jämställdhet lanseras som ett ord för lika rättigheter mellan kvinnor och män (till skillnad från jämlikhet som handlar om att utjämna klasskillnader)
1964 P-piller introduceras
1965 Våldtäkt inom äktenskapet blir straffbart
1970 Grupp 8 bildas. Jämställdhet blir ett mål i läroplanen
1974 Särbeskattning införs. Detta har avgörande betydelse för gifta kvinnor som nu kan ta jobb utan att inkomsten äts upp i sambeskattning. En början till att avveckla fenomenet hemmafruar. Föräldraförsäkring kan delas lika, dvs pappaledighet blir möjlig, ett internationellt uppmärksammat fenomen
1975 Fri abort t o m 18:e graviditetsveckan
1979 Lag om jämställdhet i arbetslivet. JämO = Jämställdhetsombudsman inrättas som övervakande myndighet
1982 Kvinnomisshandel under allmänt åtal
1983 Alla yrken, även försvaret, öppna för kvinnor
1986 Första kvinnliga partiledaren, Karin Söder (c)
1994 Varannan damernas på s-valsedlar, registrerat partnerskap för homosexuella
1999 Förbud mot köp av sexuella tjänster
2003 Homosexuella par får prövas som adoptivföräldrar
2009 Diskrimineringslagen ersätter jämställdhetslagen, DO (Diskrimineringsombudmannen) tar över efter så väl JämO som HomO som fler ombudsmannainstitutioner

Att vilja se

Den 14 maj hade Agneta Pleijel en debattartikel i Svenska Dagbladets kulturdel som är det mest tankeväckande jag läst på länge. Inte anklagande men rannsakande på ett sätt som gör att man bär den med sig. Ett kort citat: "Vilket språk är landsförvisat? Medkänslans."
Läs hela artikeln på SvD:s webb: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2889851.svd

Vart tog flickläroverket vägen?

13 maj - på dagen 49 år sen jag tog studenten på Flickläroverket i Göteborg. Vart tog tiden vägen? Och Flickläroverket? Jo det är numera musikhögskola och heter Artisten (se bilden). Ligger mellan Götaplatsen och Näckrosdammen , nära till Stadsteatern och Konstmuseet med sina sju "gäspningar" och med Poseidon framför och till det fina konserthuset, Nils Einar Erikssons skapelse med underbar akustik. Där avlyssnade jag många konserter i min ungdom i sällskap med min musikälskande mor. Sedan jag tog studenten har också Stadsbiblioteket flyttat till Götaplatsen. Tidigare hette det Dicksonska folkbiblioteket, efter den invandrade mecenatfamiljen Dickson, och låg på Södra Allégatan nära Järntorget. Där var min far, Nils Genell, chef från 1932 fram till sin död 1955. Numera är det allaktivitetshus för pensionärer. Se vilken underbar jugendbyggnad det är på bilden nedan!

Detta var en gång Dicksonska biblioteket i Göteborg

James Roberts Dickson donerade pengar till biblioteket på villkor att "...biblioteket ska vara tillgängligt för hvarje ordentlig person, utan afseende å stånd eller förmögenhetsvillkor, som önskar deraf sig begagna, samt att, då dess inrättande egentligen afsett arbetareklassens och de mindre bemedlades nytta och nöje, ingen afgift, vare sig för läsning på stället eller för böckers utlånande, får under någon förevändning affordras, utan skall bibliotekets begagnande vara afgiftsfritt."

Måndag morgon

Det är måndag morgon - och mitt huvud känns så tungt? Minns ni Povels Gräsänkling blues? Måndag morgon för mig borde kunna vara en dag av njutning - jag får ligga kvar i sängen och läsa tidningar (DN, SvD och LT) och känna att jag, pensionerad sedan flera år, har rätt till det. Men inuti mig mal en liten röst som säger: "Varför är du inte i skolan? Nu blir det försen ankomst igen. Och du vet vad det leder till, B i ordning!" Försen ankomst var länge mitt trauma i livet - minns några år när jag jobbade på det stora förlaget på Sveavägen och man förväntades vara på plats kl 8:15. Jag kom med tunnelbanan från Hässelby till Rådmansgatans T-banestation men sällan i tid - skulle dessförinnan lämna barn på dagis och de var inte alltid så glada att bli lämnade. Så ofta kom jag iväg försent, smög mig sen runt knuten till riktiga ingången på Sveavägen 53, tog varuhissen upp, tassade förbi Allt om Mats redaktion där morgonmöte pågick och slank in i mitt rum när klockan närmade sig 9. Jag tror det var många som genomskådade mig.
Efter mina traumatiska tre år på Veckans Affärer där jag var föga ekonomikunnig reporter (det fanns fler orsaker till mina trauman) kom jag att gå i terapi och fick då den förlösande förklaringen till min vana att komma försent. Det var min protest mot vuxenvärlden, menade terapeuten. I övrigt hade jag varit en ganska exemplarisk flicka. Sen dess har jag aldrig kommit försent.
Det hindrar inte att jag vaknar på måndagmorgnarna med en obehagskänsla inuti mig: Nu kommer du försent igen!

Vi som gillar Södertälje

Idag har LT en artikel om ett bra initiativ. Robert Ivic, blivande anestesisjuksköterska, har startat en grupp på Facebook för oss som gillar Södertälje, som inte förnekar stans problem men som vill göra stan fortsatt bra och ännu bättre. Jättebra initiativ. Den som är med på Facebook hittar den på denna adress: http://www.facebook.com/group.php?gid=47727309082

Varför bo i Södertälje?

Bo i Södertälje - Varför det? Här är svaret
KRÖNIKA (LT 11 mars 2009) "Är det konstigt att bo i Södertälje därför att det finns många invandrare här? Eller är det en stad som fläckats därför att det finns många invandrarfientliga?"

”Varifrån i landet kommer du?” Den frågan får jag inte så sällan. Mina skorrande r gör människor nyfikna. ”Göteborg”, svarar jag men tillägger när jag ser förvånade miner att far var från Sjöbo och mor från Landskrona.
Oj, Sjöbo och Landskrona! Det låter inte riktigt bra, förstår jag. Sjöbo! Som gav den svenska rasismen ett ansikte redan på 80-talet när kommunledningen utlyste folkomröstning om flyktingmottagandet. Sjöbo som sa nej till flyktingar. Kommunens starke man, Sven Olle Olsson, uteslöts då ur centerpartiet men startade ett eget, Sjöbopartiet.
Och så Landskrona, min barndoms sommarparadis, som nu också profilerat sig som ytterligare en invandrarfientlighetens hemvist med många främlingsfientliga politiker. Hur kan nån vilja bo där? Att far och mor som föddes för över hundra år sen bodde där långt innan invandringen satte deras hemorter på kartan blir liksom mindre intressant. Om jag sen efter det får frågan var jag bor numera och jag svarar ”Södertälje” så händer det att samtalet tar tvärt slut eller ger den förvånade följdfrågan: ”Varför det?”
Ja, det är tydligt, att med denna enkla logik blir hela orter liksom smittade och därmed alla de som bor där. I Södertälje ägnar vi oss numera åt att bränna ned livsmedelshallar, det ”vet” ju alla människor. Och även om jag personligen inte varit där och tuttat på bland chipspåsarna så bor jag i varje fall i samma stad som den eller de som gjort det.
Ja, det är beklämmande med denna guilt by association som vi känner så väl från många andra sammanhang. Dessutom kan det vara ganska grumliga tankekedjor som utlöses. Är det konstigt att bo i Södertälje därför att det finns många invandrare här? Eller är det en stad som fläckats därför att det finns många invandrarfientliga?
Läser man bloggar och kommentarer på nätet, t ex en del som under pseudonym kommenterar artiklar i denna tidnings nätupplaga, får man ibland känslan av att det är det första alternativet som gäller. Ett intensivt letande efter syndabockar – gärna bland dem som inte är födda här.
Vad vi borde göra, alla vi Södertäljebor, vare sig vi är infödda, invandrade eller inflyttade, är att tillsammans tala om allt det som är bra med denna stad. Och det är det mesta – storleken på stan, naturen in på knuten, servicen, de engagerade kommunpolitikerna, arbetsplatserna, ja t o m sjukhuset – även om dess rykte fläckats av några vårdanställdas rasistiska attityder. Att många blir så upprörda över det tyder ju just på att vi inte vill vara med om sådant! Inte i Södertälje. Och ingen annanstans heller!

Vänortsbesök

Idag var vi, min man Per Eric och jag, bjudna till ordföranden i Föreningen Norden i Södertälje, Stig Thörn och hans fru Gunilla för att tillsammans med några hängivna nordister här i stan träffa Stigs Nordenkollega Birgit från Struer som är vår danska vänort. Jag får väl räknas som medföljande eftersom jag själv, till skillnad från Per Eric, inte varit aktiv just i det nordiska sammanhanget, men väl i andra. Vad trevligt vi hade, många glada minnen dök upp från tidigare möten här och i Struer och i vår norska vänort Sarpsborg. Men där, i Sarpsborg, finns inte en aktiv förening längre och här i Södertälje är det en rätt liten skara som numera tror på det nordiska samspelet. Birgit var här för att delta i Södertäljes Europadagar, som det heter numera, och ingen från vår lokala förening var ens inbjuden. Det tycker jag var dåligt! I Struer däremot satsar kommunen ekonomiskt på föreningen som har över 200 medlemmar och stor verksamhet. Flera i den danska delegationen reste på Struer kommuns bekostnad eftersom Södertälje kommun tydligen hade en begränsad budget för denna vänortsträff.

Man frågar sig om den här sortens utbyte bara är en administrativ angelägenhet för kommunala tjänstemän. I så fall har man helt missat folkrörelse- och gräsrotsperspektivet. Vänortstanken är något som uppstod just i det ideella Nordensamarbetet redan 1939 men kom igång på allvar först efter andra världskriget. Men sen blommade det länge. Vore det inte dags för kommunen att inse vilken värdefull tradition som förvaltas av Stig Thörn och stans övriga aktiva nordister?

Machokulturen tillåts löpa amok

Så här skrev Ami i sin krönika i Länstidningen den 21 april
Machokulturen tillåts löpa amok
På dessa platser våldtogs unga tjejer – så löd rubriken på LT:s reportage den 11 april om det just nu uppmärksammade våldtäktsfallet i Södertälje som ledde till rättegång mot fyra unga män. Fyra dagar senare får vi veta att ord står mot ord. ”Hon var med på det” säger männen om den 16-åriga flickan. I en annan rättegång ställdes tre av männen till svars för gruppvåldtäkt på en tolvåring i en lägenhet i Ronna.
Ja, det är vidriga brott och nog har man svårt att tro på de anklagades oskuld. Inte är det märkligt att upprördheten är stor bland både LT:s läsare och människor bosatta runt om i landet som lärt sig förknippa Södertälje med gruppvåldtäkter och gängkriminalitet.
Det som förvånar mig är att ingen djupare analys görs av sambanden mellan de olika fenomen som sätter en stad som Södertälje på kartan. Tydligt ser jag det en dag när jag i Dagens Nyheter (15 april) läser två artiklar på samma sida. Den ena har rubriken ”Hederskultur pressar en av tio tonårsflickor” och berättar om en undersökning som Stockholms stad låtit göra och som visar att 10 procent av Stockholms 15-åriga flickor kontrolleras hårt av sina föräldrar och att 23 procent har krav på sig att vara oskuld när de gifter sig. Säkerligen skulle en undersökning bland Södertäljes grundskolenior visa liknande siffror. Den andra artikeln handlar just om rättegången mot de unga män som står åtalade för flera gruppvåldtäkter i Södertälje.
Är det så märkligt om föräldrar med utländsk bakgrund som chockats av mötet med det frigjorda Sverige är rädda för att släppa sina unga flickor till vargarna? Det borde vara en ganska logisk slutledning. Men opinionsbildningen går liksom i två spår. I det ena är man upprörd över våldtäkterna, i det andra spåret råder lika entydigt upprördhet över att unga flickors frihet beskärs.
Visst kan man se att det handlar om förtryck av unga flickor i båda fallen – pappans, brödernas och de manliga släktingarnas orimliga förtryck av unga tjejer eller unga samvetslösa mäns machoattityder därute som leder till gruppvåldtäkter. I grunden handlar båda sorternas förtryck om en machokultur som tillåts löpa amok.
Det talas ofta om ungdomsvåld i medierna. Det berättas till exempel om att det är ”ungdomar” som trakasserar familjen Moor i Hovsjö. Min undran är: Hur många av dessa ungdomar är flickor? Och om det är uteslutande pojkar – varför säger man inte det? Och tar itu med en problematisk mansroll som ligger till grund för såväl hederskultur som gruppvåldtäkter och personförföljelse!